Om älgar och profeter.

Smält plast grillad över glödande golvdamm,

serverad med minimal luft (välstekt) och sauce klaustrofobie. Sådana var de atmosfäriska förhållandena i pendeltåget, över vilka fästmön ivrigt klagade. För att få henne glömma syrebristen en stund (och slippa höra och höra om densamma) bytte jag ämne till den höstgryta (den är mycket god) som min farmor lovat laga på hennes födelsedag (d. 10:e sept.). Problemet är hennes föräldrar, religiösa när det passar dem, och grytan, som innehåller ansenliga kvantiteter hjort och älg. Det står inget i Koranen om att äta älg.

Boken svävar aldrig på målet om vilka eldar och efterlivstidsstraff som väntar envar, som inte lyder dess bud. Vilka dessa bud är får man sällan så noga veta. Likt jättelika zeppelinare svävar nu fantasien upp mot oändliga rymder, där alla tolkningar är möjliga. Det finns grovt räknat två sätt att förhålla sig till en lag:
1. Allt som inte är uttryckligen tillåtet är förbjudet, eller,
2. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Det är inte alls samma sak, inte i dessa luddiga omständigheter. Om allt som inte är uttryckligen tillåtet är förbjudet kan en rättrogen absolut inte äta älgkött, för det står som sagt inte ett ord om att äta älg. Det kan låta fånigt, tills man tänker på att det fortfarande finns människor som borstar tänderna med en liten kvist därför att Profeten icke kände tandborstars bruk. Då tycker jag bättre om inställningen att allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet (såsom tillexempel älgätande) men tittut, herrar lagvrängare, fritt fram! Eftersom sagda bok inte är tydlig nog att förbjuda allt som är roligt finns ett ofantligt pappersberg känt som "hadjiterna": Ett hav av fragment, upptecknade från folk som påstår att Profeten sagt si eller så eller hört av någon som hört av någon att Densamme gjort eller inte gjort detta osv. osv. blir på diffusa vägar till lag och gudomlig vilja. (Bli sedan inte förvånade om Vår Herre i vissa tappningar låter som en misogynisk 600-talsbenduin.) Och i detta berg av papper som växt sig högre än berget Herat måste den skriftlärde sedan försöka destillera fram något postulat om dessa "älgar" — går de, eller går de inte, att jämföra och juridiskt jämställa med kameler?

När man klättrar upp till så teologiskt fåniga höjder känner jag alltid en stor tacksamhet mot Spinoza (och Fredrika Spindler, Södertörnfilosof, som presenterat honom för mig). Han föddes som Baruch Spinoza, läste till rabbin men blev bannlyst från sin församling, konverterade till kristendomen (och hette framledes Benedict de Spinoza) men begravdes i ovigd jord, sedan han bland annat förklarat att allt vad profeter heter endast kan tala till sin samtid — i annan tid, på annan plats, är inte ens de tio budorden giltiga. Bristande kunskap om fenomen som höstgrytor och älgar är varken en tyst tillåtelse eller ett förbud, utan helt enkelt en vit fläck på profetens karta, över vilken hans jurisdiktion inte borde få sträcka sig. Det är något man glömmer när man hör förnyare och traditionalister slåss om slöjors vara eller icke vara: båda bråkar om huruvida detdär tvångstyget står påbjudet i sagda bok eller inte — varför inte bara slå igen boken? Vad har den att säga i älgarnas land? Man ska inte bråka med gamla böcker, det är bättre att ignorera dem.

Grytan innehåller även vissa kvantiteter rödvin, en av de saker som Profeten klart förbjudit. Det bekymrar inte våra gäster — de är som sagt religiösa när det passar dem.



Text och bild: Joakim Ceder