Sjöng jag för högt, var jag hörbar? Konstnärer borde recensera sig själva. Vilka ger mer svidande kritik, vilka avskyr sig själva mera? --- utom Salvador Dalí, vars egenkärlek också hade sadomaschotistiska drag. Nisse Turdén, akvarellmålaren, sorterade enligt ögonvittne ofta sina verk genom att riva sönder alla utom några få. Rousseaus enligt många briljanta Om samhällsfördraget är vad som överlevt kakelungnen, det enligt honom "minst ovärdiga att överlämna [...] resten finns inte kvar", triumferar han.

Det är kanske värst för musiker, som verkar i nuet; inga toner hejdas i flykten mot publikhavet (om sådant finnes, min publik igår var mera liksom en publikpöl) inga harmonier rivas upp -- "vid närmare eftertanke, Cissdur?" -- felande trioler susar hejdlösa mot de -- av någon anledning berömmande, t.o.m. applåderande åhörarna -- är de tondöva eller jag?

Det är väl helt enkelt så att jag måste ha högre krav än mina betraktare. min teori är att det undermedvetna måste ha sitt, målar jag en tavla med nästan osynliga detaljer så går de ändå fram, via bakvägen till hjärnkontoret (hjärtekammaren?) och bidrar till helheten som litet uppenbart kladd inte skulle kunna göra. Ibland är jag nöjd. Just nu är jag missnöjd. Isaac Asimov har kanske sagt det värst:

Konstnärens uppgift är att göra människor lyckliga. Andra människor.

Riktigt så illa känns det inte. Om två veckor är det dags igen, vi får se då...

– Joakim Ceder