En lektion i antikonsumism. – Det finns så mycket som vi inte behöver. Affärerna är fulla av det, våra hem fylls av det och hela det vida livet som ni har framför er, barn, är fyllt av saker som ni inte behöver och hade klarat er bättre utan. Anna! Sluta kasta böcker på Daniel! – Vad sa jag nu? – Det finns mycket som vi inte behöver. Ibland när jag går in i en affär är det en ren njutning att betrakta alla mojippor som jag inte vill ha. En så rolig pryl! Men så skönt att jag slipper.
Då är det mycket värre med TV. Det första ni ska tänka på när ni blir stora och kommer hem från jobbet är att inte slå på den där apparaten utan att åtminstone titta först i bilagan om det verkligen, verkligen finns något värt att se, om det dessutom intresserar dig personligen eller roar dig så fruktansvärt djupt, om du efter en lång dag som stackars värnlös vuxen orkar med något sådant som TV. Nu ska jag skriva upp… Aj! Jag såg dig, Anders! Inte kasta hård tavelsvamp på magistern! Hur många gånger har jag inte sagt åt er att blöta tavelsvampen före lektionerna! Nu… ska jag skriva upp antikonsumentens mantra på tavlan:
Det behövs inte!
Det behövs inte!”
Varje gång som det blänker och skuttar och tjoar i rutan av reklam som frestar ögon, öra och gom ska ni upprepa detta mantra. Barn! Stå upp! Alla på en gång nu…
Det behövs inte!
Det behövs inte!
Anna, vad sa jag alldeles nyss? Sluta kasta böcker på Daniel!…
Visst kan man känna sig frestad. I en fantastiskt fånig affär på Kungsgatan såg jag en gång en inframeter – så tror jag att den hette. (Titta nu till höger på svarta tavlan, barn!) Det är egentligen ett fysikinstrument från artonhundratalet, som mäter strålning eller så, men det här var ett rent prydnadsföremål. Vingarna inne i glaset snurrar runt, runt så fort något lyser på det, fortare ju mer ljus som finns. Tre plåtbitar sitter på varsin eker som går från en axel i mitten. På motsolssidorna är de täckta med kol och medsolssidorna är reflekterande, varför ljuset ständigt knuffar denna propellerliknande snurra motsols utan motstånd från medsolssidan. Snurran finns som sagt inne i en glaskula, i vacuum – annars skulle denna evighetmaskinsliknande sak inte fungera. Fråga inte mig varför den gör det. Det är inte fysik jag undervisar i. –– Det är väl så att man omges av så mycket oavsiktligt nonsens att avsiktligt nonsens är befriande.
Nu, barn, ska ni sitta stilla medan jag läser några rader ur Jerome K. Jeromes Tre män i en båt, som jag hoppas äntligen förklarar vad jag menar. Han jämförde livet med en båttur på Themsen, och betraktade sina medseglare:
”…Hur de packar på den lilla farkosten upp till masten med fina kläder och stora hus; med värdelösa betjänter, och en hoper pösiga vänner som inte bryr sig om dem för fem öre, och som de själva inte bryr sig om för två, med dyrbara nöjen som ingen roar, med formaliteter och sista skriket, med förställdhet och högfärd…”
(Jerome håller på så ett tag, det är ett mycket allvarligt stycke i en mycket rolig bok, så jag hoppar över en bit…)
”…Släng ut ballasten, människa! Låt din båt i livet vara lätt, endast packad med sånt du behöver – ett hemtrevligt hem och enkla nöjen, en eller ett par vänner värda namnet, någon att älska och någon som älskar dig, en katt, en hund, en pipa eller två, tillräckligt att äta och ha på dig, och litet mer än tillräckligt att dricka, ty törst är en farlig sak…”
Ni får hela boken i läxa tills nästa vecka. Ni kommer att tacka mig. Men Anna! Det blir kvarsittning. Gå ut – Samtidigt…
En gång till, allihopa! …
Det behövs inte!
Det behövs inte!
Å, vackra röster har ni också. Kom ihåg detta nu! Det vackra, det sköna, det är vad som behövs… Och det är så mycket man inte behöver tro. Man behöver inte tro på allt man läser, i synnerhet inte reklam, på politiker, på auktoriteter… Daniel, sitt kvar, vart ska du? Ja, Lena? Jo, jag sa att ni inte behöver auktoriteter… Men hallå, stopp, vart tar ni vägen! Stanna!
…Slynglar!
Kritgrafik och predikan: Joakim Ceder.