Del I
Jag kan inte vara riktigt klok! Ska jag gå igenom allt det där igen! men liksom en mal dras mot elden dras jag till måleriet. (Det har väl inte med lösningsmedlet att göra? Det lockar ju även andra fladdriga varelser.) Jag undrade hur jag skulle gå till väga denna gång. Det finns två sätt:
Alla prima, detvillsäga att man målar allt i ett svep, uppifrån och ned om man som jag envisas med att ibland lägga handen på tavlan, eller
Över/Undermålning, en mer tålamodskrävade konst, när det ena lagret torkat kan man lägga på nästa, och nästa, och nästa... Rembrandt förstörde sin karriär på detta vis. Leonardo da Vinci arbetade på sin Mona Lisa tills döden skiljde dem åt.
Det blev en kompromiss. Jag gjorde en ganska noggrann skiss av vad jag tänkt mig på förgrunderad duk, började pensla på och bestämde mig att alltför tidskrävande detaljer skulle hoppas över tills nästa svep...
...men det varade inte så länge. Inte kunde jag låta bli de små bokstäverna, som glidit över sidorna likt myror?
Eller den lilla båten?
Fram tills nu gick det undan, men nu förlorade jag en massa tid på det smältande pianot, som väl troligen symboliserar musikaliska tillkortakommanden. Eller, som Salvador Dalí sa: Allt i hans tavlor betydde någonting. Det behövde bara inte vara så att han visste vad just när han målade...
Pianot står på en hand och en fot, och innehåller dessutom element av mig. Är det därför en tänkt halvkarriär på musikens vingar rinner ut i sanden som friterad ost? Min stil kanske är för egen: Här i världen ska man vara personlig. Men man får absolut inte vara något eller någon. Man ska verka originell. Man får absolut inte vara det.
Jag har börjat lägga till plågsamma detaljer på min hand också: Något slags plaströr, metallbalk, något träaktigt... Eftersom undermålning redan fanns (bläddra upp) så var det helt enkelt att lägga till mer mörk färg i det grå och litet slingrande, kurvande ådring på det begia -- det var roligt.
Nu börjar det likna något: Mellan träbitarna drog jag ut fruktansvärt tunna spikar med minsta penseln (mårdhår, nålsvass, kostade 50 kr -- förmodligen en krona per strå) tricket består i att använda yttersta spetsen. Om jag får begränsa min självgodhet till ett parti väljer jag dock mässingskruven, som verkligen fått viss glans -- handen i övrigt är mer ett resultat av orange åt det gula hållet, rosa, vitt, svart och litet mera sådant när jag kände för det, samt en tub med tålamod.
Brinnande dator, troligen symboliserande lätt förfelade digitala ambitioner. Nu ska jag skjuta mig själv i foten, för om hemsidor har jag insett en sak: Folk skaffar sig dem för att göra reklam för affärerna. De tillbringar sedan avsevärd tid åt att i sina affärer göra reklam för hemsidan. Min uppgift som hemsidemakare är att få dig glömma alla andra möjligheter som står till buds: Telefon, e-post, visitkort och annons i Gula Sidorna, med detta kommer du långt nog. Och förresten så sköts allting ändå via kontakter och kameraderei.
Vi närmar oss slutet. Här pöser en sur tidning (SvD, baksidan med vädret). Liksom Dalí sade att allt han målade hade betydelse -- han visste bara inte så noga vad medan han ännu målade -- börjar jag 
först nu ana att det har med mina försök som illustratör att göra. På denna front har jag nästan fullständigt gett upp: Tidningar är så fullständigt fotofierade som de kan bli; hellre leta i timmar efter en avlägset passande bild och betala dyrt för den än att anlita en illustratör som -- huahiskeligt! -- skulle kunna tänka själv. Gud vet vad de hittar på. För precis som man ska verka originell men inte vara det (se ovan) gäller det också att verka kreativ medan man absolut inte får vara det, för sådant oroar Marknaden. Den vill ha något tryggt och lättuggat, utan oroande smaksensationer -- den vill ha McDonalds, helt enkelt.
Återvändom till tavlan.
Text och måleri: (c) Joakim Ceder 2009