Alla skulle inte trivas i min värld. Den är upp och ned, ut och in. Man vet inte så noga om det är dag eller natt, sol eller måne… jag somnade tidigt. Med kläderna på. Vaknade ångerfull vid midnatt, klädde på mig pyjamas, och sitter så och skriver nu. Därute i majnatten, varken ljus eller mörk, stryker två stjärnfall förbi – de visar sig vara måsar, lika vakna och förvirrade som jag.

Ändå tror jag att jag klarar detta bättre än de flesta. Jag har alltid levt poco rubato, d.v.s. med en aning rubbad rytm, från det att jag var liten och inte kunde sova (slash knappt kunde hålla mig vaken) till det att jag blev student och fick bidrag för att leva surrealistiskt. Av hjärtskärande anledningar som en dag ska nämnas med buller och bång, men inte här, var jag sedan student i tio år och har egentligen aldrig slutat. Det är bara så att jag studerar andra saker: Livet, tror jag (utan att alltför mycket störa experimentets gång) och allt underligt, världen… Ibland vill jag krypa tillbaka in i Filosofiska institutionens famn – länge kändes det som fanflykt att inte hinna dit, det var alltid något annat på G – men så kom måleriet, som tillät mig att fortfarande vara student och filosof. Kanske vore det till och med fanflykt att krypa tillbaka?

Hursomhelst. Måleriet låter mig utforska:
Underliga situationer.
Drifterna, själens skuggverk.
Alltings osäkerhet.
Och det låter mig avblända livets bländverk, d.v.s. finna det oförnuftiga i allt snusförnuft omkring och säga nej till sådana prillor alldeles.
Och naturligtvis skapa vackra ting, liksom på trots.
Kort sagt: jag är surrealist. Och nästan lika kort, nästan omedelbart innan: Det har blivit en förbaskat dålig rubrik. Bara detta att skapa vackra ting är nuförtiden surrealistiskt i sig.

”Surrealism” var en bra rubrik så länge ingen visste vad det var. Nu har alla receptet: Smält en klocka i cirkelrund panna, vändstek som en pannkaka och häll ut, sträck ut elefanterna, tillverka kryckor åt flamingon, sprid ut myror och halvobscena kombinationer av varia i ett entonigt platt landskap med svävande klippor et voila: Dalí. Mystiken är avmystifierad: ”Jaha! Det Där. Jaså.” Och sedan går man hem och äter middag bestående av fauna från en helt annan kontinent och flora som egentligen hör till en helt annan årstid och finner detta normalt. Medan Svensson äter argentinska svenska biffar och decembersmultron (det är bara traditionella hämningar som gör att hon kallar det ena huvudrätt och det andra efterrätt, hon borde vräka i sig båda samtidigt; mer groteskt men mindre hyckleri) försöker jag hitta en annan rubrik…

Om vi ska undvika ”surrealism”…
”Meta-realism”? Nää…
”Subrealism”? Där finns vissa poänger (jag misstänker att jag kommer till dem) men ändå inte…
”Orealism”? Inte det heller. Men där närmar vi oss problemets kärna. Vad kan jag tillföra den som äter det som inte finns där när det inte finns där?
”Postrealism”? Där har vi det – bara tills vidare. Verkligheten, gott folk, har upphört att existera! ”Verkligheten” tycks vara till för att styckas, plastförpackas, konserveras och säljas i närmaste snabbköp… och samma värkande verklighet är absurd nog i sig. För att beskriva den postrealistiska middagsätaren kan man kanske måla densamme i högsta gaffelhugg vid fönstret – utanför ligger Småland och Pampas, det är vinter i regnskogen och i kylskåpet har hon hela världen i en röra värdig Picassos Guernica. Resultatet ser förvisso ut som surrealism – men en surrealism som vet vad den vill.

Det är egentligen Tove Jansson, av alla människor, som visat på en väg ut. Jag önskar att jag förstått henne som barn och framför allt läst henne medan jag satt på Filosofiska institutionen och gömde mig för mitt eget liv (det var nödvändigt just då) och mina egna tankar (det var rejält onyttigt) – Tove som liksom en frisk skärgårdsbris påpekat att allting inte kan begripas, inte behöver begripas; världen är besjälad, envis som lilla My och gör precis vad den vill, full av hemuler, mårror, filifjonkor och annat obegripligt. (Och om ni tror att filifjonkor inte finns på riktigt behöver ni bara titta ut på de fånigheter som springer runt vid rusningstid.) De måste följa sin vanskliga natur, allt måste följa sin natur. Även du.

I brist på Tove var det Spinoza och Nietzsche som bröt hypnosen; livet är kort, du är skyldig dig själv att hinna växa till din fulla höjd och blomstra där – om du sedan är en kärleksros, konstlilja eller till och med ekonomogräs kan kvitta lika. Jag fattade penseln för att studera Livet, allt underligt och världen. Dessutom fick jag för mig att en tavla faktiskt får vara vacker.

I en postrealistisk värld är skönhet faktiskt en form av protest, i synnerhet om den är illa betald. Det vackra betraktas inte som riktigt seriöst, ett muminhus saknar räta vinklar och kan således inte vara effektivt, osv. (fel; det är perfekt för mumintroll) och vi fick en extravirrig religion som byggde på siffror, statistik och betong. Kort sagt: det moderna 1900-talet blev inte bara det fulaste utan även det mest opraktiska århundradet att leva i, en häxbrygd av effektivitet och irrationalitet: Den som någonsin tryckt på fel knapp på en kopiator och med förfäran sett hur effektivt den åstadkommer feltryck utan att någonsin vilja sluta vet vad jag menar. Att mitt i dess efterdyningar ta kommandot över mitt liv och min tid känns som revolutionära handlingar – likväl som (som sagt) att försöka åstadkomma vackra och skäligen absurda saker. Jag försöker nämligen lösa ett problem som är hårt, orubbligt och allvarligt som ett flyttblock från istiden, och förresten lika gammalt.

Så, vi är alltså inte nöjda med Rådande Ordning och Tingen Som De Är. Då är frågan: Ska vi gnälla, kritisera, skrika Nej och beskriva deras vedervärdighet? Kan vi måla fan på väggen, uppgå i tiden och skriva vår äckelsefyllda deckare utan att bidra till eländet? Eller ska vi resa motideal, beskriva världen som den inte är, måla upp vackra alternativ? Kan vi göra detta utan att helt döljas i rosa dimmor , alltför långt bort från vardagen för att kunna förändra den? När jag läste några poäng genushistoria pågick en debatt (jag såg inte slutet på den, men sådana debatter kan inte ta slut, bara ändra form och dyka upp någon annanstans) om man skulle skriva Värdighetshistoria – lyfta fram de kvinnor som faktiskt lyckats trots de usla oddsen i historien, som inspiration för nutidens – eller Förnedringshistoria, kanske mer sann, åtminstone mer allmängiltig, men inte precis vacker eller upplyftande. Även i konsten finns detta problem för nattfjärilar; hur nära sådan hemsk upplysning kan vi flyga utan att bränna vingarna av oss?

”Den ilska som är glad och vred, den är det mycket mera med” – jag tror att Tage Danielssons nödrim gick så. Kontentan var att vi inte ska sura och småputtra utan slå tillbaka hårt – med ett leende. Han lyckades hitta något slags balans mellan humor och allvar – jag försöker ha detta som ideal när hela tillvaron vinglar uppflugen på slaka linor. När man målar en tavla finns det bara en lön man kan vara säker på: att ha roligt under arbetets gång. Därför är det vackra nödvändigt, därför är även det groteska nödvändigt och därför måste tillvarons obegriplighet resultera i andra obegripligheter på duk.

---

Måsarna skriar. Det är redan morgon, märkligt nog.

-- Joakim Ceder