Som vackra men döda unga kroppar inspärrade i ett mausoleum — skriver den grekiske poeten Cavafis (1863-1933)— är begär som inte fått levas ut. Dramaten var som vanligt vacker som ett mausoleum och denna kväll full av poetiska begär; somliga bra, andra redan mögliga.

Först upp på scen var en Anna Jörgensdotter, god livepoet med en medryckande elegi i klimatförändringarnas tid. Den tredje var en poet som var obegriplig på grund av sin danska dialekt, föregången av en som var obegriplig på grund av sin tydliga svenska.
Näste man i Målarsalen var Tom Malmquist, ett intressant fall av Futurism on Ice: brutal ishockeypoesi, dock varvad med mjuk och köttig oro för vad hårda skridskoskenor kan göra med ens kropp. Vidare till Ida Linde, god poet och något slags surrealist. Jag borde ha lyssnat bättre, men tanken vandrade iväg på egna betänkligheter. Är det inte litet för lätt? Det är inte så svårt att dikta fram vilda metaforer och se till att knyta ihop två ändar som inte går ihop per strof. Det är svårare att måla smältande klockor än att säga "smältande klocka!" — men desto effektivare. Linde var hursomhelst hörvärd, till skillnad från näste talare.

Scenen äntrades av en varelse vid namn Lars Mikael Raattamaa, den löjligaste lilla man som jag sett på åratal. Högburet bulldoggshuvud, rastaflätor ovanpå romantiska illusioner, palestinsk upprors-T-shirt med flaggor, svärd och krumelurer ovanpå liten kulmage, och han stod... "stod" är fel ord. Jag visste inte att sådana poser var möjliga utanför 1800-talspekoral. Han menar allvar! Heroisk ställning no. 3 intages, dikten kan börja.
"Amerikaaa! Ameeerikaa! Vad har du gjort med mina njurar?" USA anklagas för grov organstöld i poetens inre, och tyvärr måste han med jämna mellanrum i den längsta, långrandiga dikt jag någonsin hört räkna upp varenda inälva. Dikten växlar mellan ett par- tre varianter på anti-americana, och förväntas kanske ha en suggestiv inverkan genom sina eviga repetitioner. Det fungerar! Jag grips av en intensiv önskan att ge poeten på käften.
"A.... Meerika!" Nu börjar han igen. Tunntarm blindtarm bukspottkörtel. Amerikaner! Jag förlåter er allt, elfteseptemberparanojan och klavertrampen utrikes, bara den första bomben träffar detta medlöparfån mycket hårt i huvudet. Palestina! Vad har du gjort med denne mans hjärna?
(För att förtydliga: Jag menar att denna sorts skrikande snarare bidrar till kriget.)

Glöm honom. I Tornrummet visades en film om nämnde Cavafis, föga läst i Sverige än så länge. En liten men fanatisk skara anhängare översätter som bäst hans dikter till svenska. De handlar om kärleken, om längtan och förgängligheten; poeten är död men hans dikter lever. Det var gott att höra honom efter en levande poet vars ord redan stinker av likluft.
Efter filmen uppträdde en dansare och fler poeter, som vi dessvärre inte orkade stanna kvar för att höra. Allt är Raattamaas fel.