"Betrakta dessa djur!"
Trevande, oändligt långsamt men ändå säkert kämpade den sig framåt med sitt hus på ryggen, spröten kände sig omkring, kursen stadigt fäst mot nästa salladsblad.
"Betrakta dessa djur! Deras värld är liten och inrutad, de har egentligen inte den minsta aning om vad de håller på med. Ändå är snigeln perfekt anpassad till sin tillvaro."
Professorn och studenten hukade sig ned och såg på blötdjuren. Snäckornas sinnrika konstruktion, deras makliga tempo, spåren av slem...

Snart skulle hon vara på väg mot nudlarna, mot ännu en trevande version av den oändligt långsamma uppsatsen. Mycket rörde sig i hennes huvud: Nästa föreläsning, seminarier som krävde påläsning, en f.d. pojkvän, något sätt att överleva nästa sommar på och när skulle hon egentligen få sova? Hon hade nog av sitt, och märkte inte att hon var observerad av Någon och Något.
"Betrakta detta djur!" sa Någon till Något. "Hennes värld är liten och inrutad, hon har egentligen ingen aning om vad hon håller på med. Ändå är människan perfekt anpassad till sin tillvaro... tror jag."
"Det behövs mera forskning kring detta", sa Något till Någon. Tillsammans gick de tillbaka mot sitt skepp, och tio minuter senare andades de inte längre Jordens luft.

Farkosten sniglade sig hem genom den stjärnbeströdda evigheten. Trevande, oändligt långsam tycktes färden trots den omöjliga hastigheten, och Någon och Något höll sig till skeppsrutinerna och försökte få tiden att gå. I sina sysslor var de fullständigt omedvetna om att de observerades; "...deras tillvaro är liten och inrutad, de har egentligen inte den minsta aning, men ändå...", en del av en oändlig spiral av observationer och vackert mönster av betraktelser som kretsade uppåt och möttes i mitten på vinbergssnäckans topp, där sniglarna drar sina slemmiga spår över Jorden.

Text och bild:
Joakim Ceder