Rummet var sotmörkt, rökdunkelt, vilket lukt och flämtande stearinbelysning antydde var en förbättring; fladdrande från sin plats i en tom romflaskas mynning, av vilka många redan tömts i botten och många ännu återstod att tömma, något som i mycket förklarade situationens natur. Vit skjorta, fin men illa knäppt och skrynklad, tunn kostym, nästan frack men likaledes illa behandlad. Som kronan på verket svart hatt — sådan var klädseln vid det buteljtyngda rundbordet, som åtminstone till antalet befolkades av två. De satt på varsin sida, så artigt som rommen tillät, och lurpassade på varann. ”Solipsism”, sa någon av dem till sist, mest för att hindra att den andre sade något först. ”Solipsism?”, sa den andre, lika reserverat. Ingen av dem hade mer än romdimmiga aningar om vilka de var eller hur de hamnat där — aningar som kanske inte ens tillhörde dem själva. Båda misstänkte att just den andre höll inne med en hel del information. ”Få se…”— ännu en klunk rom — ”…det är läran om att allt vi kan vara säkra på är våra egna förnimmelser, och att allt annat i världen utanför är ren inbillning.” De såg verkligen inte mycket av världen utanför. Världen utanför, den karibiska natten, hade dock sänt dem ett större antal moskiter som surrade och stacks. Herrarna undrade hur deras fantasi isåfall kunnat frambringa något så vidrigt som mygg. Tillfälligt allierade i kampen mot insekterna kunde de därför enas om att världen bits, alltså finns den till. Men hur förhöll det sig med dem själva? Flämtande, flåsande sjönk de åter ned på stolarna. Deras tillstånd gjorde dem till rasande dåliga myggjägare. Däremot hade de råkat döda ett antal genom att andas på dem. En lyckad jakt! Mera rom! Skål. ”…och skål igen, broder, bäste kopia!” ”Hörredu, vem (hick!) kallar du för kopia?” ”Ursäkta då, men jag tar för givet att jag är originalet, allt enligt läran om solipsism, som… någon av oss… alldeles nyss, tror jag… förklarat. Det enda problemet är—” ”—att jag tycker samma sak!” Tystnad, drickande. Efter en lång stund en diplomatisk självuppoffring: ”Kan vi inte anta att vi båda existerar?” ”Men hur vet jag att du finns till?” ”Låt oss säga såhär: Myggen finns, eller hur?” ”Jofan, nog finns de. Aj!” ”Så om jag ger dig en rejäl snyting så måste jag väl också finnas?” ”Kör till.” De reste sig ostadigt. En av dem måttade ett slag, svajande, drämde till rejält men missade, då den andre inte svajade åt samma håll. ”Ha! Miss. Men det talar snarare till min fördel. Du finns inte där du är, alltså kan jag inte träffa dig.” ”Nej, till min, jag känner fortfarande inte ett dugg, vilket borde bevi— AJ!" Slag nummer två var en klockren träff. Båda stöp omkull på golvet, där de snart kom till besinning. Herrarna reste sig tungt, hjälpte varandra att hitta sina hattar, skakade hand och satte sig ännu tyngre vid bordet. De drack fredsskål. De drack en ännu djupare skål för problemets omedelbara lösning, för efter vad som framkommit av matchen var det svårare än man hittills trott. Högsta oklarhet rådde kring vem som vunnit och vem som förlorat — vad är förresten ”vinna” och ”förlora”, är inte sådana termer att se litet väl enkelt på saken? — och därmed deras egen existens. Den betryggande känslan av corgito, ergo sum (jag tänker, alltså finns jag till) ville just inte infinna sig –– vaddå ”jag”? De var lika som bär. Samma svarta pipskägg, samma ansikte, hår, och mustascher som mest liknade vaxad brist på rakning. Samma tal och sätt. Samma berusning på rom. Vem var vem? ”Det är ju som hönan och ägget!” ”Va? Höna? Ägg? Hurdå?” ”Äggens uppkomst beror av hönor. Hönors uppkomst beror likafullt på ägg. Så, ’vem kom först, hönan eller ägget?’ Och likadant med oss. Om jag finns här för att du inbillat dig det, men du också på grund av mig och ingen blev… framinbillad först måste vi ju ha suttit här i all evighet…” ”Evolution?” ”…eller också går tiden i cirklar… vaddå evolution?” ”Jag har läst att sådant som hönor och ägg uppstått ur annat som inte var hönor och ägg. Kan då inte påfundet att vi finns ha växt fram ur något slags urtanke –” ”– som kom ifrån vad?” Tystnad. Moskiter fanns, världen fanns, men nu gällde det dem själva: ”Vi har sagt för mycket.” ”?” ”Det skulle ju kunna vara farligt att inse en sådan sak –– att man finns till på grund av tankar som är omöjliga… då måste man ju själv vara…” ”Det tror jag inte. Däremot att på allvar inse att man inser–” ”Säg inte mer.” Men det var redan nästan tillräckligt sagt. De såg på varandra med sorgsenhet, alltmedan Insiktens svärta fyllde dem och dess klor grep allt hårdare –– under tystnad lyfte de, vilka de nu månde ha varit, glasen till skål för den andre. En havssalt morgonbris silade in mellan plankornas springor, följd genom träet av strimmor, skivor, av gyllene ljus. Det slocknade ljuset i flaskmynningen ringlade förgänglighet upp mot taket av korrugerad plåt. Långsamt runt, runt roterade en tom romflaska på bordet utan att välja vare sig Sanning eller Konsekvens, kom till sist över kanten, föll ned och krossades. Glasen stod ensamma och tomma. Herrarna fanns inte längre kvar. Text och bakgrundsrök: Joakim Ceder. |