Drömfabriken måste till varje pris hindras från att gå in i djupsömn. Maskinerna är belånade till nya aktörer, idélagret är tomt. Desperata blickar söker sig till återvinningsskrubben i jakt på något säljbart, hör ljudet av små klockor och hittar älvan Tingeling. Alltid något.
Så fångade man älvan i en lampa tills man kommit på hur denna lilla resurs bäst skulle utnyttjas. Få se: Längd 12 cm. Luktar kanel. Tycker bäst om, öhm… morotskaka? Väl utsläppt och frisläppt blev hon försedd med ännu märkligare egenskaper, och Den gamla drömfabrikens älvor är nu en märklig blandning av Barbie och Manga. De flyger fortfarande med hjälp av älvastoft, men det mesta går åt till att hålla det relativofantligt stora huvudet kvar på kroppen. Man har gett henne jättelika ögon, en dålig investering: Erfarenheten från andra sönderavlade djur som t.ex. papillonhundar är att ögon större än naturen avsåg tenderar att vilja hoppa ut ur sina hålor. Synskärpan är alltså inte den bästa.
Andningsbesvär orsakas av en ytterst liten näsa. Kan det röra sig om något slags mutation? Lilla kroppen är också intressant – ett slags plastig kurvighet, kvinnlig men könlös, som endast kan uppstå i Hollywoods labb. Mina tankar går till en Lassieklon jag såg på en affisch (samma desperata drömfabrik) för några år sedan. Tik eller hanne är okänt, för hemligheten bakom valpar var noga igenphotoshoppad – man kunde väl åtminstone försett vovven med blixtlås när man ändå höll på. En freudian kunde ha sagt mycket om dessa tendenser och det samhälle som fött dem – förlåt, jag menar: kommit med storken. Åter till Tingeling.
Detta är inte en filmrecension, jag är som läsaren märker redan grundligen avskräckt. Om handling och närmare utförande är jag lyckligt ovetande. Dock ska jag undvika hamburgare den närmaste tiden, om inte allt framgent, för om det går som det brukar så kan man råka ut för plastälvor i dem.
