Kraft och precision
”Nu är jag målare!”
--- Klee.
Bland det svåraste som finns i konstväg är balansen mellan kraft och precision: Kraft utan precision ger skrik och kladd, precision utan kraft i någonting gör tavlor tama och livlösa. Det är få förunnat att som Rembrant förena båda, men ibland kan man lyckas. En som faktiskt närmar sig är vännen Albin Axén.
På hans senaste utställning har någonting vaknat till liv. Där var främst akvareller: Aparta storheter som boxhandskar, finporslin, silverskålar och insekter söker på stora ytor vitt papper finna något slags trevande samvaro; pappret kan bara fråga och endast betraktaren kan, eventuellt, finna kombinationernas summa och svar. Men det som framförallt föll mig i smaken var denna tavla med ett ensamt par boxhandskar. Stråken är vidare, vildare än vanligt, många lager av olika nyanser ger en vibrerande blå. Målningens tillkomsthistoria är intressant: Konstnären kom från en intensiv repa thaiboxning och gick löst på en tavla föreställande de egna boxhandskarna fortfarande bräddfylld med fighting spirit, ett med motivet. Men precisionen finns kvar: Verket är utfört i ett anfall av Nietzscheanskt glad ilska – jag tror inte att negativ ilska skulle kunna åstadkomma detta. Boxhandskarna är uppbyggda av färg lika mycket som form, och han kan som Klee utbrista ”Nu är jag målare!”.
På utställningen, tryfflerad med gåtfulla titlar, fanns även ett tecknat porträtt, en serie i akvarell och en (aningen trevande) sockerskål i olja, dessvärre tom: Var är sockret? Jag väntar mig fler framsteg i olja, ett medium vars möjligheter och sötma Albin bara börjat utnyttja. Att erövra nya former är precision. Att ha stor bredd är en kraft i sig.
--- Joakim Ceder
Fotnot: Albin Axéns utställning på Galleri Darling, Södermannagatan 28, pågår till den 18:e oktober.
--- Klee.
Bland det svåraste som finns i konstväg är balansen mellan kraft och precision: Kraft utan precision ger skrik och kladd, precision utan kraft i någonting gör tavlor tama och livlösa. Det är få förunnat att som Rembrant förena båda, men ibland kan man lyckas. En som faktiskt närmar sig är vännen Albin Axén.
På hans senaste utställning har någonting vaknat till liv. Där var främst akvareller: Aparta storheter som boxhandskar, finporslin, silverskålar och insekter söker på stora ytor vitt papper finna något slags trevande samvaro; pappret kan bara fråga och endast betraktaren kan, eventuellt, finna kombinationernas summa och svar. Men det som framförallt föll mig i smaken var denna tavla med ett ensamt par boxhandskar. Stråken är vidare, vildare än vanligt, många lager av olika nyanser ger en vibrerande blå. Målningens tillkomsthistoria är intressant: Konstnären kom från en intensiv repa thaiboxning och gick löst på en tavla föreställande de egna boxhandskarna fortfarande bräddfylld med fighting spirit, ett med motivet. Men precisionen finns kvar: Verket är utfört i ett anfall av Nietzscheanskt glad ilska – jag tror inte att negativ ilska skulle kunna åstadkomma detta. Boxhandskarna är uppbyggda av färg lika mycket som form, och han kan som Klee utbrista ”Nu är jag målare!”.
På utställningen, tryfflerad med gåtfulla titlar, fanns även ett tecknat porträtt, en serie i akvarell och en (aningen trevande) sockerskål i olja, dessvärre tom: Var är sockret? Jag väntar mig fler framsteg i olja, ett medium vars möjligheter och sötma Albin bara börjat utnyttja. Att erövra nya former är precision. Att ha stor bredd är en kraft i sig.
--- Joakim Ceder
Fotnot: Albin Axéns utställning på Galleri Darling, Södermannagatan 28, pågår till den 18:e oktober.
