Denna berättelse handlar i stort om vådan av att försöka sälja en tavla, och tro inte att det är lika lätt som det låter. Om du har en Rembrandt i famnen, en Renoir, en Picasso, kommer världens konsthandlare omedelbart att försöka lura den av dig, och har du en skaplig tavla av nästan vemsomhelst, dock en sedan femhundra år död vemsomhelst, kommer detsamma att ske. En bra konstnär är alltså en död konstnär — men saken komplicerades av att tavlan jag försökte sälja var mina egna händers verk. Jag hade fått för mig att sälja tavlan först och dö senare, ja faktiskt inte ens omedelbart därefter. Men det straffar sig att så grovt försöka fuska bort sådant som orsak och verkan.
Jag visste verkligen inte att jag hade naturlagarna emot mig. Glad i hågen traskade jag genom Gamla Stan, ned till en konsthandlare som jag tidigare pratat med — vänlig herre, trodde av någon svårutgrundlig anledning att jag kom från Borlänge. Jag packade upp min dyrbara last, som jag förut lovat visa honom — och blev vittne till en smärre personlighetsförändring. Solen upphörde att skina i herr konsthandlarens ansikte. Det mulnade, det drog ihop sig till storm, det blåste rått och kallt, och samma obehagliga känsla som föregår åskväder elektrifierade luften. En solstråle av vänlighet sken ännu fram, men den var bara för syns skull. Tavlor täckte väggarna, de var tillochmed uppstaplade i kolonn på golvet i vrårna. Taket var outnyttjat, och konsthandlaren såg ut att beklaga Newton och de konventioner som förbjöd honom detta värdefulla utrymme. Galleriet var fullt, sade han, absolut fullt. Men när hade herr konsthandlaren kommit på detta? Inte förrän väggarna var fulla, inte förrän vrårna blev fulla, inte förrän längtansfulla blickar steg upp emot det jungfruliga takets vita vidd… inte förrän undertecknad kom in genom dörren.
Plötsligt blir denna gallerist, som hittills levt i ett dimmigt töcken av luddiga idéer och fullkomliga missuppfattningar, i maya, klar över förhållandet mellan hejdlöst tavelinköp och brist på plats! Vilken tur att jag kom. Han hyste inte längre begär till fler tavlor, sådan världslig strävan var honom nu främmande. Men jag tyckte att han valt fel ögonblick för sitt andliga uppvaknande. Jag försökte antyda att en tavla till — min tavla, händelsevis — inte skulle spela någon roll vid det här laget, inget hade hindrat honom hittills. Men stormen i hans ansikte växte sig större och otäckare, och till sist gav jag upp. Bakom mig slog dörren igen, en första åskskräll. Nästa gallerist!
Det är här som naturlagarna kommer in i bilden, och på annan plats i denna tidning finns en utförlig artikel om partikelfysik, som kanske kastar ljus över saken. Detta märkliga fenomen, som måste höra till relativitetsfysiken, bekräftades gång på gång under min allt tröstlösare vandring från gallerist till gallerist: Så fort jag kom in, så skedde nämnda uppenbarelse och galleriet ifråga blev för litet, trots att dess absoluta storlek egentligen inte ändrades. Så vaddå? Det lär finnas partiklar som nästan befinner sig på två ställen samtidigt. Själv var jag en partikel som alltid borde ha befunnit mig på en annan plats än där jag var: Jag blev ständigt borthänvisad till ett annat galleri, någon annan gata, etc. som alla hade det gemensamt att de inte låg här. ”Här” tycktes faktiskt inte vara någonstans den dagen, och detta lokalitetsproblem är också något jag lämnar till vår fysiker att förklara.
Först senare kom andra förklaringar, men då var jag redan nära Roslagstull. En gammal dam i en bod som sålde litet allt möjligt (inklusive tavlor) avvisade, vänligt men mycket vemodigt: ”Det är ju ingen som kommer hit…”
Det var på samma gata som jag till sist tappade tålamodet. En gallerist med konstnäsa: Han höll upp tavlan framför sig, höll den längre bort, höll den mycket nära och gick runt mellan detaljerna, som om han nosade på den och letade efter ben. Till sist sniffade han på namnteckningen, som naturligtvis var obekant; en alltför misstänkt lukt, vilket avgjorde saken. (Jag har redan nämnt nyttan av att heta Rembrandt och att vara död, egenskaper som fattades mig.)
”Har du inte plats? Klipp ut signalturerna då, riv ut dem för fan, och rama in dem sen, de är ju det enda som intresserar dig, vad ska du med tavlor till?” — sade jag inte, för det var en alldeles för bra replik för att jag skulle komma på den medan jag fortfarande var där. Dessutom tyckte jag, att det fick räcka för dagen.
Epilog. När gallerister en dag intresserar sig för mina verk, kommer jag inte längre att behöva dem. Tavlan blev verkligen såld till sist. Men det är en helt annan historia.
Joakim Ceder
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.