Jag är precis tillräckligt gammal för att minnas snön. Hur plogarna gjorde små bergskedjor på trottoarerna som vi klättrade på, mycket emot våra föräldrars vilja. Riktiga snötäcken, inte de tunna tröstfiltar vi har ett par dagar om året… Överallt syns förändringar, och det gör Mark Lynas bok Sex Grader så angelägen. Det enda som kan invändas mot den är att den är så alltigenom skrämmande. Han har läst ett berg av vetenskapliga rapporter, som trots variationer i stämmorna sjunger samma kusliga melodi (vetenskapens oenighet är en myt) och redogör nu för uppvärmningens effekter, grad för grad, ett kapitel för varje.

Hur ska man få läsaren att orka vidare? Redan vid en global grad smälter, stormar, torkar och svälts det (tecken är redan synliga, New Orleans, växande öknar – brist på snö) och författaren varnar själv för störande läsning i början på apokalyptiska kapitelgrad sex. Vid det laget står förändringarna inte längre att hejda, för då har vi värmt upp isar, hav och tundror så mycket att de själva frigör miljontals år av lagrade kol och gaser, och då är det kört.

Men hur säger man det till folk?
”Käre vän, vi har ännu några år på oss att undvika det värsta, och Du, just Du, måste skära ned dina utsläpp till hälften!”
Kom igen, öppna ögonen. När såg du en vit jul senast?

--- Joakim Ceder

Fotnot: Sex grader (Six Degrees) av Mark Lynas utges på Ordfront.