Punkvänskap i svartvita rutor. Aldrig godnatt av Coco Moodysson. Kartago förlag

Det är 1982. KSMB splitras det året och Ebba börjar närma sig sista refrängen. Punken har ersatts av new wave, new romatics, postpunk och annat som det mest hippa. Det bryr sig dock inte de tre vännerna Coco, Matilda och Klara om. Efter att ha hört en skiva med The Clash är det självklart för dem vad som gäller. Punkens gör-det-själv-inställning innebär att de vågar starta ett eget band trots att ingen av dem har spelat tidigare. Och strax slår Vi drar till fjälls, som bandet heter, sina första ackord i replokalen vid Björns trädgård.

Det skrivs inte rätt ut att denna serieroman är självbiografisk men med en mängd grepp vill Moodysson övertyga läsaren om att så är fallet: Vi har berättarrösten som ibland vänder sig direkt till läsaren, huvudpersonens namn är detsamma som tecknaren/författaren, och givetvis är det alla tidstypiska detaljer. Allt detta övertygar om att den som skapat denna serie måste ha upplevt tiden, oavsett om de faktiska händelserna är helt autentiska eller ej.

Aldrig godnatt är ett mycket filmiskt berättat seriealbum, med bilder som följer på varandra utan att perspektivet eller vinkeln ändras speciellt mycket. Berättelsen liknar en dokumentärfilm i frusna bilder, och på samma vis som dokumentärfilmen aldrig skildrar verkligheten exakt som den är, utan alltid i någon mån "arrangerar" den, om inte vid själva filmningen så åtminstone vid klippbordet, så är Aldrig godnatt verkligheten så som den ter sig genom Cocos ögon. Och på samma vis som en regissör väljer vad som skall vara med i dokumentärfilmen och vad som skall lämnas utanför har Moodysson regisserat sin roman, delat in den i tydliga kapitel och hon beledsagar läsaren som berättaren som minns tillbaka, serieromanen igenom.

Att jag associerar med film beror delvis på att jag läste Aldrig godnatt ungefär samtidigt som jag såg om Stefan Jarls modstrilogi (som för övrigt nämns i romanen) och det slår mig hur filmaren måste ta till grepp som att låta de filmade berätta om sin bakgrund och varför de blivit dem de är, om det inte finns dokumenterat på film. Den "dokumentära" serien är på det sättet mer flexibel än dokumentärfilmen eftersom den även kan skildra det förflutna i bilder. Detta grepp, att skildra det som hände innan berättelsen börjar, tar Moodysson till för att ge oss en bakgrund till den historia som rullas upp. Vi får i återblickskapitel följa Coco när hon lär känna sina vänner genom folkdansen och senare ägnar sig åt amatörteater med dem. Det finns absolut ingen orsak att dra parallellen med Jarls filmer onödigt långt, men jag vill ändå lyfta fram ett grepp som både Moodysson och Jarl använt för att göra det skildrade mindre statiskt, nämligen att låta huvudfigurerna företa en resa. I Kentas och Stoffes fall går ju resan som bekant till Dalarna, medan de tre vännerna i Aldrig godnatt, får åka med på en misslyckad turné som ungdomsgården arrangerar.

En annan ingrediens som bidrar till den dokumentära känslan i Moodyssons verk är alltså de tidstypiska detaljerna som romanen är full av. Skivor och låtar flimrar förbi, affischer, förpackningar, telefoner, allt känns igen av oss som upplevde det tidiga 80-talet. Romanen är oerhört detaljrik och genomarbetad. Moodysson har ett gott minne och ett vasst sinne för detaljer. Dessa skildras i naivt enkla svartvita bilder, något som paradoxalt nog förstärker den dokumentära känslan eftersom de är så kongenialt punkiga i sin stil; boken blir mer "äkta" med dessa ganska enkla teckningar än om teckningarna hade varit realistiska.

Serieromanens tema är vänskapen mellan de tre flickorna och hur den består genom olika faser i deras liv. Från gammeldansen till upptäckten av punken och därifrån till slutepisoden när de spelar en skiva av The Cure och får samma starka upplevelse som av Clash-skivan något år tidigare. En ny fas har inletts. Bokens röda tråd, den som binder flickorna samman i deras vänskap är förstås – musiken.