Häromdagen köpte jag en originalupplaga av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Den var en inbunden originalupplaga med Albert Engströms underbara illustrationer, och den kostade 40 kronor på ett antikvariat i Stockholm. Samtidigt köpte jag ett exemplar av Boccaccios Decamerone i kvartoformat, halvfranskt band med guldsnitt för 80 kronor. Nöjd med mina förvärv slog det mig att det är märkligt att samtidigt som man läser att bokförsäljningen ökar, tvingas det ena antikvariatet efter det andra slå igen. Hur kommer sig detta? Man hör ofta människor klaga på alltför höga bokpriser. Visst är de höga, om det är böcker utkomna under det senaste året, sålda i den vanliga bokhandeln vi talar om. Om man istället för att kasta bort sina pengar på dessa väljer att gå till ett antikvariat hittar man böcker till betydligt rimligare priser. Faktum är, att om man inte är kinkig med upplaga och skick kan man köpa nästan vad som helst ur världslitteraturen för 10, 20 kronor. Vill man däremot ha en originalupplaga eller en fint inbunden bok i gott skick kostar den naturligtvis mer. Emellertid finner du i allmänhet nyutkomna böcker för hälften eller mindre av vad de kostar i de vanliga boklådorna, och vad gäller klassiker kan du ofta finna exemplar som är hundra år gamla eller äldre för samma eller lägre priser som en nyutkommen upplaga kostar. Ett exempel: Akademibokhandeln tar över 300 kronor styck för nästan alla delar av den nya upplagan av August Strindbergs samlade verk. För egen del köpte jag John Landquists klassiska utgåva från 1900-talets början, i underbara halvfranska band med gulddekorationer för under 50 kronor styck på ett antikvariat. Att någon väljer att köpa den moderna utgåvan som kostar sex gånger mer och dessutom är i tråkiga band med skyddsomslag är mig en gåta.

Nu kommer vi in på det allmänna felet med nyutkomna böcker: De är fula och av dålig kvalitet. För det första har nästan alla nya inbundna böcker ett meningslöst skyddsomslag som man måste vidröra med plasthandskar för att det inte skall skadas. Vad är poängen med ett skyddsomslag som man måste skydda mer omsorgsfullt än boken som det skall skydda? Dessa skyddsomslag är dessutom i allmänhet försedda med en gräll och vulgär bild, i värsta fall på författaren själv. För en sansad människa torde det vara självklart att en bok som inte kan säljas genom dess litterära kvaliteter utan måste exponeras med fula "flashiga" färgbilder inte är värd att säljas alls!

Den som anser att nya böcker är dyra brukar ofta få till svar, att det finns ju s.k. pocketböcker, d.v.s. böcker tryckta på dasspapper vilka inte ens är häftade utan endast limmade i ryggen. Dessa böcker är således av sämsta tänkbara kvalitet, men deras litterära innehåll kan många gånger vara högt. Det finns "pocketar" med många av de utländska och svenska största författarna ända från antikens dagar. Frågan är dock varför någon skulle vilja ha verk, som exempelvis Dantes Divina Comedia eller Goethes Faust, i dessa för litteraturen ovärdiga utstyrslar. Dessa böcker som behållit sitt läsvärde under många hundra år kan man finna i läckra läderband för ungefär samma pris som pocketbastarderna, på närmsta antikvariat.

Det är märkligt att folk idag hellre lägger pengarna på nya, dyra, fula böcker av dålig kvalitet istället för att göra sina inköp i den guldgruva som antikvariaten är. Som vanligt tycks inte heller kommunen och statsmakterna inse kulturens värde. Det ena antikvariatet efter det andra tvingas slå igen, inte alltid för att försäljningen minskat utan ofta för att illitterata och kulturföraktande hyresvärdar mångdubblar hyrorna för att bli av med antikvariaten. Det har gjort att exempelvis Gamla stan, som tidigare var fullt av trevliga antikvariat, nu har meningslös kaféer och souvenirbutiker i vartenda gathörn istället. Vilket passar bäst in i en månghundraårig miljö som Gamla stans, antikvariat eller butiker som säljer sweden-tröjor? Undertecknad anser att kommunen med olika medel bör garantera förutsättningar för ett visst bestånd av antikvariat i varje stadsdel i de större städerna. Ett exempel på hyresvärdarnas oförstående inställning fick jag förresten häromdan, när jag äntligen hittat det lilla antikvariatet som tidigare låg på Sven Vintappares gränd. Jag frågade innehavarinnan varför hon flyttat sitt antikvariat till en minimal gränd som nästan är omöjlig att hitta för den som inte har ärende dit, och fick till svar en berättelse om hyreshöjningar och metoder som nästan liknar terror från hyresvärdens sida för att få henne att flytta. Vad är det för verksamhet i dina gamla lokaler nu då? sporde jag. Ett kafé fick jag till svar.

Anders Hedman