RYSSLANDS FÖRSTA DISSIDENT?

Förlaget Murbräckan 1997 översättning Kjell Johansson

Av Maria Larsson

Att litteratur är skriven på ett språk som alla inom samma kulturkrets och nationalitet kan förstå och att det finns mängder av olika ämnesområden från fakta till skönlitteratur att välja bland är för oss en självklarhet. Att det skrivna ordet från början endast använts inom kyrkan och statsväsendet tänker vi inte på. Om man hör begreppet ”rysk litteratur” kommer många nog att tänka på storheter som Dostojevskij, Tolstoj, Pasternak eller Solzjenitsyn. Den som läst lite mera kanske också känner till Pusjkin, Turgenev, Gogol eller Tjechov. För att bara nämna några få av litteraturens största från vår granne i öst. På förlaget Murbräckan översätts ryska klassiker som tidigare inte varit tillgängliga på svenska, nu senast Den brinnande ängeln av Valerij Brjusov. Men går vi längre tillbaka i utgivningen kan vi hitta en mycket märklig liten bok, översatt från 1600-talsryskan av Kjell Johansson som även är grundare av förlaget. Den heter på svenska Prosten Avvakums levnadsbeskrivning av honom själv nedtecknad.

Första boken på ryska

Boken är en vattendelare i den skriftliga traditionen och kan sägas vara den ryska litteraturens ursprungsverk. Det är den första skriften avfattad på folkspråk, d.v.s. ryska, i en tid då kyrkoslaviska var det enda skrivna språket. Kyrkoslaviskan användes mest för kyrkliga dokument och bysantinska översättningar: liturgier, klosterkrönikor, predikningar, helgonlegender, kyrkohistoria, samt pilgrimsskildringar. Men det hände att kyrkoslaviskan även utnyttjades för världsliga syften eller i alla fall i mindre sakrala former. De förnämsta exemplen är bl.a. en uppbyggelseskrift från 1100-talet som den fromme storfursten av Kiev efterlämnade åt sina barn, eller den svavelosande brevväxlingen från 1500-talet mellan Ivan den förskräcklige och den trilskande undersåten furst Kurbskij. På 1600-talet började dock dikter och legender ur den muntliga traditionen återges skriftligt, ett exempel är ”Legenden om Sorg-Olycka” (Gore-Zlostjastie) en allegori av det slag som vi även finner i Europa vid samma tid.

Den första dissidenten
Det är mot denna bakgrund prosten Avvakums självbiografi ska ses. Men detta i sig utgör inte någon anledning till att hans levnadsbeskrivning fortsätter att hitta nya läsare flera hundra år efter hans död. Per Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet och en av de största kännarna av rysk idéhistoria, menar att Avvakum är urbilden av en rysk dissident, vars lidanden under statsapparatens förföljelser har direkta paralleller med vår tids ryska författare och samhällskritiker. Hans förvisning till Sibirien har ju upprepats alltför många gånger i modern tid, där Gulag är ett fruktansvärt exempel. Det är lätt att identifiera sig med honom, särskilt för den som levt under någon form av förföljelse eller förtryck.

Vem är han då, denne Avvakum Petrovitj Kondratev? Sin plats i den ryska historien har han fått som motståndare till de kyrkoreformer som patriarken Nikon i Moskva införde efter sitt tillträde 1652. Nikon ville närma den ryska gudstjänstritualen till den grekiska som han menade hade bevarat de ursprungliga formerna för gudstjänsten. De flesta ryssar ansåg istället att det var den grekiska traditionen som borde rätta sig efter den ryska. Själva det ryska ordet för ortodoxi, ”pravoslavie”, betyder det ”rätta lovprisandet”, d.v.s. den rätta liturgin, och att försöka ändra traditionen ansågs av många vara en sann hädelse. Protopopen (prosten) Avvakum blev ledare för gruppen av motståndare, gammaltroende (starovertsy) eller schismatiker, ”raskolniki”, som de kallades av sina motståndare. De blev hänsynslöst förföljda, förvisade, torterade och avrättade. Många gammaltroende begick kollektivt självmord genom att stänga in sig i sina kyrkor och bränna sig till döds. Dessa så kallade ”elddop” tog livet av över tiotusen människor bara i de norra delarna av Ryssland, dit många av de gammaltroende flydde eller förvisades. Avvakum själv brändes på bål den 14 april 1682 efter att ha varit fängslad i en jordhåla i Pustozersk vid Norra Ishavet sedan 1666.

Det var under denna tid som hans självbiografi och en rad andra skrifter kom till. Genom likasinnade blev hans skrifter utsmugglade, kopierade och spridda över hela Ryssland. Något liknande ser vi i den moderna, underjordiska samizdat-litteraturen som blomstrade under sovjettiden. Samizdat betyder ungefär ”självutgivning” och man skulle kunna säga att den första vågen uppstod redan på 1600-talet!

Från Avvakum till Gorkij
Men vad är det som skulle kunna kännas angeläget för den kanske inte så historiskt intresserade läsaren i Avvakums levnadsbeskrivning? Efter en något högtravande inledning börjar Avvakum sin historia med orden: ”Jag föddes i byn Grigorovo, som ligger i trakten av Nizjnij Novgorod /…/ min far var en drinkare; men min mor fastade och bad, och undervisade mig ständigt i att frukta Gud.”

Sedan får vi följa hans liv och umbäranden genom ett berättande så modernt och rappt att man helt glömmer bort att det ligger över trehundra år mellan berättaren och läsaren! Språket är djärvt och rakt på sak, precis som han själv. Här får vi möta en högst mänsklig person, som gör livet surt för sina antagonister, kämpar mot frestelser, och tycker synd om sig själv. Historien om hur han tillsammans med sin maka, Anastasia Markovna, och deras barn vandrar den långa vägen från Moskva till förvisningen i Tobolsk är en fantastisk skildring av människor, miljöer och de svårigheter de möter bl.a. som pråmdragare längs floderna.

”En hel sommar pinade de mig. Folket kroknade av slitet vid vattnet, och på mig blev benen och magen blå. Två somrar vadade vi i vattnet, och om vintrarna släpade vi oss fram över marsklandet. Just i Chilok höll jag på att drunkna den tredje sommaren. Vattnet slet pråmen från stranden, de andras pråmar blev kvar, men min drogs ut och for åstad! Hustrun och barnen blev kvar på stranden. Jag och rorsman föll av två gånger. Vattnet var strömt och välte pråmen upp och ner; men jag kröp upp på den och skrek; ”Hjälp mig, Herre! Jag förtröstar på dig, låt mig icke drunkna!” Än hade jag benen i vattnet, än kunde jag kravla mig upp. Så for jag fram en verst (längdmått förf. anm.) eller mer tills folk fångade in mig. /…/ Jag steg skrattande upp ur vattnet; men människorna ojade sig och hängde upp mina kläder på buskarna tillsammans med atlas- och tafttäckena /…/från den stunden var allting genomruttet, och vi fick gå nakna.”

Som en modern roman i sin detaljerade och realistiska berättarstil pekar den förbi romantiken och rätt in i vår tid till en likaledes fullfjädrad iakttagare och berättare, nämligen Maksim Gorkij (1868-1936). I hans självbiografiska trilogi från 1913-1923, Min Barndom, Ute i världen och Mina universitet hörs ekon från detta det tidigaste verket på folkspråket. Samma språkliga friskhet, detaljrikedom och människokännedom präglar de båda författarnas verk. Gorkij beskriver också Avvakums språk som ”krigarens eldiga språk” vilket tyder på att han tagit intryck av Avvakums författarskap. En annan av de stora författarna, Ivan Turgenev (1818-1883) menade att alla allvarligt syftande konstnärer borde studera Avvakums språk. En lustig detalj är att Avvakum och Gorkij i princip kommer från samma plats, nämligen Nizjnij Novgorod. Även patriarken Nikon som nämns ovan härstammade från en by strax utanför denna stad.

Deras äktenskap var inte utan problem. Uppriktigt och med stor ånger berättar Avvakum hur han en gång blev frestad av en ung flicka som kommer till kyrkan för att bikta sig. En annan gång skriver han hur han finner hustrun i gräl med husjungfrun och blir så arg att han slår dem båda två.

”Jag syndade inför Gud och inför dem. Ja, och alltid blir jag, förtappade, så arg och slåss så grymt. Jag sörjer mycket över detta!/…/ Sedan steg jag upp, letade upp min hustru och började under tårar att be om förlåtelse, och jag bugade mig ner till marken och sade: Nastasija Markovna, jag har syndat – förlåt mig, syndige!” Hon bugade sig också för mig. Därpå bad jag Fetinja om förlåtelse på samma sätt.”

Om deras mödosamma resor berättar han bl.a. hur han och hans söner i brist på draghundar själva får dra den tunga släden över marsklandet:

”Marsklandet var omkring hundra verst långt: det var med nöd och näppe vi stackare tog oss över. Och prostinnan (hustrun förf. anm.) släpade mjölet och ett spädbarn på sina axlar; och dottern Agrafena travade och travade och slängde sig ibland på kälken, och hennes bröder släpade på tillsammans med mig, ett steg i taget.”

Vid ett tillfälle frågar Anastasija sin make: ”Ska denna plåga vara länge, prost?” och han svarar: ”Ända till döden, Markovna!” ”Gott, Petrovitj, då traskar vi väl vidare.” svarar hon då.

Trots alla svårigheter lyser det igenom en respekt och ömhet till hustrun i de passager där han berättar om henne. Vid ett tillfälle frågar han henne till och med om lov att fortsätta sin gärning, då han tycker sig utsätta familjen för alltför tunga umbäranden, vilket måste ses som en högst ovanlig sak att göra för en man vid denna tid. Anastasija viker aldrig från sin makes sida och kommer att dela hans öde: hon dör, fängslad för sin tro, i en jordhåla år 1711.

Den som vill veta mer om Avvakum kan förutom hans självbiografi, med ett utmärkt förord av Kjell Johansson, läsa Per Arne Bodins bok ”Världen som ikon” (1988). Den mest ingående studien finns endast att tillgå på franska och är skriven av Pierre Pascal (1938) ”Avvakum et les débuts du raskol” och har alltså några år på nacken. Det har dock inte utgivits någon lika uttömmande biografi efter denna som jag känner till. Vill man veta mer om schismen mellan de gammaltroende och reformivrarna kan G.B.Michaels bok ”At war with the Church” från 1999 ge fördjupning.