Du är inte den sista som ser i dessa ögon,
du är inte den första. Ty jag är gammal nog
att veta att banden kommer brista även denna
gång, och jag är ung nog för att fortfarande
hoppas. Du är inte den vackraste jag sett och
inte den fulaste. Jag är knappast den
vackraste du sett, och knappast den mest
neurotiska. Kanske finns gemenskapen där
nånstans i vanlighetens allmänningar, i
insikten om att bordets ben är olika långa,
att katterna på gården är grå. Kanske
finns det i avståndet till människorna,
de som går där, klädda i grå dagar och
blöta regnrockar. Kanske finns
det på den svarta, döda planeten, kanske
i solens glitter i dit bruna hår.
Det är inte den första sommaren,
men kanske den sista.

Du skrattar, och vad kan man
annars göra? Det är tidigt på jorden
men sent på natten. Vi har några steg kvar
att gå innan allt är försent. Jag vet att det
finns en spade i min källare. Låt oss börja gräva.

Anders Hedman

(Denna dikt publicerades ursprungligen i
något annorlunda form i under titeln "Sång".)