Vad är ondska? I Candide finner vi åtminstonne två sorters ondska: den ondska som är orsakad av människorna själva och den ondska som naturen orsakar. Den förra kan kanske kallas medveten ondska och den senare omedveten. Man skulle även kunna lägga till en annan omedveten ondska, nämligen den som förorsakas av människans troskyldighet. Med det syftar jag främst på de missgärningar som hade kunnat avvärjas om framför allt Candide hade varit mindre godtrogen. Samtidigt ligger det en poäng i att Candide är så naiv och troskyldig som han är. Genom detta blir han en motvikt mot den ondska som i verket i övrigt ständigt drabbar omgivningen.

I någon mening är det frågeställningen är världen ond eller god? som diskuteras verket igenom. Som huvudsaklig representant för ståndpunkten att allt är inrättat på det bästa och att vi lever i den främsta av världar har vi filosofen Pangloss. Mot honom ställer Voltaire manikéen Martin . Dessutom kan man säga att Voltaire ställer verkligheten i romanen mot Pangloss idéer, emedan verkligheten med sin ondska gång på gång synes vederlägga tanken att vi skulle leva i den bästa av världar. Hela den idén upplevs av läsaren som komisk, och det är naturligtvis Voltaires avsikt. Mellan representanterna för tron på att världen är god och tron att den är ond står Candide själv, som egentligen inte har några egna tankar om saken. Han förfäktar visserligen Pangloss filosofi, men flera gånger under sina resor får den brutala verkligheten honom att vackla i sin tro. Faktum är att även Pangloss till slut inte längre är övertygad om att vi lever i den bästa av världar (s. 133). Candides funktion i boken är att belysa och förtydliga de två ståndpunkterna. Romanen slutar som bekant med att vännerna beslutar sig för att odla sin trädgård i ro och stillhet utanför Konstantinopel. Innan dess har läsaren dock färdats genom oräkneliga exempel på mänsklighetens och naturens ondska. Många gånger är det som drabbar hjältarna så överdrivet att det omöjligt kan tas på allvar, i synnerhet inte som de till synes överlever nästan vad som helst. Det är nästan absurt hur Pangloss och för det mesta även Candide hårdnackat framhärdar i sin tro på att vi lever i den bästa av världar, trots att de drabbas av den ena hemskheten värre än den andra. Som exempel kan nämnas Kunigunda som blir våldtagen av en bataljon bulgariska soldater och sedan får magen uppsprättad, men överlever. Pangloss blir hängd och överlever, bara för att bli dissekerad av en barberare som också tjänstgör som kirurg, och han överlever även detta. Trots att bara en bråkdel av denna typ av våld skulle döda eller allvarligt traumatisera en normal människa så dyker karaktärerna i Candide upp igen, till synes tämligen muntra. Att bokens syfte är att satirisera Leibniz ”filosofiska optimism”, enligt vilken vår värld av Gud är skapad som den allra bästa av alla möjliga världar, framgår klart även för en nutida läsare som känner till bakgrunden. Leibniz tanke framstår som synnerligen fånig efter att ha läst Candide. Som retoriskt debattinlägg fungerar alltså boken fortfarande utmärkt.

Fortsättning i nästa nummer.

Anders Hedman