Hur skildras ondskan i verket? Något som slår läsaren är med vilken lättsinnighet bokens gestalter tar de fruktansvärda öden de vederfares. De må omtala sina smärtor, men det skedda sätter ändå inte några reela spår hos dem. Dessutom överlever de som sagt i stort sett vad som helst. Våldet beskrivs även på ett tämligen orealistiskt sätt; exempelvis nämns sällan blod eller andra exempel på skador, i synnerhet inte psykologiska sådana. Ondskan och våldet i Candide är onekligen svårt att ta på allvar. Det är knappast skildringrar som är avsedda att beröra läsaren på ett annat plan än satirens eller det humorns. Ett exempel är den onde matrosen som letar efter guldmynt i fickorna på liken i ruinerna efter jordbävningen i Lissabon och hans akt med en prostituerad mitt bland de döda och döende (s. 23). Denna typ av händelser må vara hemsk i sig, men blir omöjlig för läsaren att ta på allvar och visar att bokens syfte är satirens och att det knappast är ett försök till en realistisk skildring

Har ondskan i Candide någon urskiljning, gör den skillnad på kvinnor och män, människor av olika religion, goda och onda etcetera? Den vanliga uppfattningen om Candide är att det går väl för de onda och illa för de goda. Men en närläsning visar att det inte riktigt förhåller sig så. Jag har gått igenom de viktigaste figurerna på den ”goda sidan”, och undersökt hur det går för dem, och sedan jämfört med de ”onda” figurerna, och de bipersoner vilkas egenskaper vi inte lär känna alls. De viktigaste bland de ”goda” är Candide själv, Pangloss, Kunigunda, vederdöparen Jakob, Cacambo, ”den gamla” och Martin. Kanske skulle man även kunna addera Kunigundas bror till denna lista, men hans motvilja till att låta Kunigunda gifta sig med Candide diskvalificerar honom. Det är enkelt att hitta exempel på hur de nämnda figurerna ifråga drabbas av all upptänklig ondska, det torde dock räcka med de som redan nämnts. I slutet av boken lever dock samtliga utom Jakob, och de synes dessutom leva i tämlig välmåga. De onda å sin sida verkar faktiskt också klara sig, i alla fall i samma utsträckning som de goda. En av de mest genomonda är tvivelsutan sjömannen från Batavia, vars vedervärdiga beteende i samband med jordbävningen refererats ovan. Sista gången han förekommer i berättelsen så blöder han visserligen (s. 24), men med tanke på vad övriga figurer drabbas av och överlever finns det inget som tyder på att han skulle ha avlidit efter denna scen. Ett annat exempel är abbén från Périgod som försöker fängsla Candide i kapitel 22. Han synes klara sig utan större skada, dessutom blir ju hans kompanjon rättsbetjänten berikad genom att få tre diamanter som Candide tagit i Eldorado. Det är alltså inte speciellt många personer som dör i boken, vare sig på den onda eller den goda sidan. Man får dessutom ändå anse att det i slutkapitlet går tämligen bra för Candide och hans kamrater. Alltså stämmer det inte riktigt att det går dåligt för de goda, annat än att de utstår en hel del lidande på sin väg, men det gör även de onda.

Anders Hedman