Om vi lämnar den medvetna ondskan och går över till ondskan som vi i inledningen gav namnet den omedvetna, det vill säga naturens ”ondska”, de sätt som naturens uttryck drabbar människor, så finner vi tre avgörande händelser i boken. Dessa är stormen på havet utanför Lissabon (kap. 5), jordbävningen i Lissabon (kap. 5) samt pesten i Alger (kap. 12). Det kan noteras att i motsats till den ondska som orsakats av människorna själva, så beskrivs naturens ondska på ett mer realistiskt sätt. Ändå noterar man även här att Voltaire är ganska sparsam med detaljer. Han noterar några fakta, men han är långt ifrån några naturalistiska beskrivningar. Pangloss och Candide hamnar ju i en av de största jordbävningar som drabbat Lissabon någonsin , men ändå avhandlas all beskrivning av den på några rader i ett stycke. På något vis behandlas även denna ondska med en klackspark.

Trots det ovan sagda är det naturens ondska som är den verkliga faran i Candide, ty naturens ondska kan man inte undfly. Naturens ondska drivs heller inte inte av några drivkrafter som man kan genomskåda och kanske överlista, som den mänskliga ondskan. Tag some exempel skeppsbrottet som Candide och Pangloss drabbas av i kapitel 5. Här drunknar ombord utom Candide själv, Pangloss och den tidigare nämnda matrosen. Denne hade strax innan bidragit till att vederdöparen Jakob dog. Två av de goda klarar sig alltså och en av dem dör. En riktigt ond klarar sig också, och resten av besättningen går under. Dessa som inte går att placera i någon av kategorierna ond eller god. Återigen noterar vi att ondskan slår blint, både onda och goda drabbas. Vi har visat hur ondskan inte bara, som det ofta sägs, drabbar de goda i Candides Voltarie utan i lika hög utsträckning de som är onda. Finns det då något sätt att komma undan denna blinda ondska? Här kommer vi in på det ofta diskuterade ämnet om vad som egentligen är verkets sens moral. Hur skall man egentligen tolka de tre vännernas plötsliga håg för trädgårdsarbete i sista kapitlet? Candide gifter sig med Kunigunda trots att han inte längre vill, och de inordnar i ett flitigt och föga äventyrligt liv. Pangloss, Martin och Candide möter en dervisch (s. 133f) och sedan en gammal turk (s. 134f), och dessa möten är av intresse i det vi är ute efter. Dervischen säger ”Ont eller gott vad betyder det?” och på när Pangloss strax därefter frågar ”Vad är då att göra?” svarar dervischen ”tiga.” och slänger igen dörren i ansiktet på vännerna. Den gamla turken å sin sida är inte så vresig som dervischen, och hans budskap kan sammanfattas med hans ord ”Jag bryr mig aldrig om att ta reda på vad som hände inne i Konstantinopel.” Dessa möten betyder mycket för vännerna, och de konstaterar att den gamle turken förmodligen är lyckligare än de sex kungarna de mötte i kap. 26. Av detta drar de slutsatsen att man bör finna sig i sin lott, vara strävsam och inte söka äventyr. Således finns det endast ett sätt att undkomma den ondskan, den medvetna eller den omedvetna, nämligen att stanna där man är och inte ge sig in på andras affärer. - Låt oss arbeta och inte resonera, sade Martin, det är enda medlet att göra livet drägligt. (s. 135)

Anders Hedman

KÄLLFÖRTECKNING

Voltaire, F, Candide eller optimismen, (D. Sprengel övers.), Stockholm 1963
Bonniers konversationslexikon, Elvin, A (red.), andra upplagan, Stockholm 1949