Johan Cullberg, Gustaf Fröding och kärleken (Natur och kultur)

Gustaf Fröding (1860-1911) skulle kanske kunna kallas för en slyngel. Han kom från en rik och anrik brukssläkt i Värmland, men hans far Ferdinand var nervös till sin läggning och klarade inte av att axla uppgiften att formera kapitalet och driva familjens gods. Detta togs över av andra släktingar och Ferdinand betraktades av släkten som mer eller mindre misslyckad. Det fanns säkert förhoppningar om att ende sonen Gustaf skulle återupprätta familjens ära. Det kan man också lugnt säga att han gjorde, men inte som godsägare utan som en av Sveriges genom tiderna mest älskade skalder. Emellertid betraktades även Gustaf till en början som en misslyckad; när han låg i Uppsala läste han stora mängder litteratur, men sällan den som anbefalldes av hans professorer. Ofta rumlade han om bland prostituerade och andra studenter med intresse för studentlivets festligare sidor. En berättelse som ofta refereras i frödingslitteraturen handlar om arvet som föll ut när Frödings far dog. I dagens penningvärde handlar det om ungefär en miljon kronor till var och en syskonen Fröding. Medan Gustafs systrar på olika vis investerade sina pengar förståndigt, så gjorde Gustaf motsatsen: han lade sedlarna i ett plåtskrin på sitt studentrum och lyckades festa upp alltihop på bara ett år. Det har berättats att skrinet alltid var olåst och att Fröding bjöd in studentvännerna för att "låna" pengar av honom. Pengar som för det mesta aldrig betalades tillbaka. Någon examen blev det inte för Gustaf Fröding, han valde istället att försöka leva på sitt författarskap.

Under de senaste fem åren verkar intresset för Gustaf Fröding ha ökat. Ett flertal böcker och två doktorsavhandlingar har utkommit, och senast i raden är professorn i psykiatri Johan Cullbergs Gustaf Fröding och kärleken. Cullberg har tidigare skrivit om författare ur en psykiatrisk synvinkel och att han även skulle ta sig an Fröding är något man tidigare endast vågat hoppas. Det är ju välkänt att Fröding stora delar av sitt liv vårdades på mentalsjukhus och nervkuranstalter. Vilken hans sjukdom egentligen var har dock varit ganska oklart. Ofta har det hävdats att han var schizofren, trots att han saknade de flesta av de för schizofrenin typiska symptomen, och trots att läkaren Torsten Frey redan 1960 skrev en utredande artikel som hävdade att det snarare var Frödings alkoholism som var orsaken till hans sjukdom. En annan vanlig myt är att Fröding skulle haft sinnessjukdom i släkten och därför varit förutbestämd att drabbas. Cullberg gör upp med myter som dessa och ansluter sig i stort till Freys teori att alkoholen kan ha orsakat en hjärnskada som legat bakom Frödings hallucinationer. Dessutom menar Cullberg, och instämmer här med Staffan Bergsten i dennes frödingsmonografi, att Frödings tidiga separationer kan ha spelat in. Fröding skildes direkt efter födelsen från sin mor som drabbades av förlossningspsykos och togs in på ett hospital i Danmark. Under nio månade vårdades han av en amma, men när modern kom hem igen skildes han från amman lika abrupt som han skilts från modern. Cullberg visar övertygande att det är troligt att dessa separationer kan ligga bakom Frödings sjukligt dåliga självförtroende och hans rädsla för att närma sig andra kvinnor än prostituerade.

Utredningen om vad Frödings sjukdom bestod av och vad den bottnade i är emellertid inte allt i Cullbergs monografi. En stor del av boken ägnas också åt att finna uttryck för skaldens själsliv och sjukdom i hans verk. En biografisk läsning av ett författarskap är alltid en vansklig uppgift. Under de senaste decennierna har den varit nästintill bannlyst inom litteraturvetenskapen, men kanske är denna bok ett tecken bland flera på att pendeln är på väg att svänga. Naturligtvis är det omöjligt att med säkerhet dra biografiska slutsatser ur en skönlitterär text, men lika omöjligt torde det vara för en författare att inte säga något om sig själv i sitt skrivna. Om en balans mellan den äldre synen på en författares verk som biografiska dokument och den nyare som i princip hävdar att författaren inget har att säga till om, kunde uppnås vore det önskvärt.

Cullberg finner mycket av intresse för studiet av Frödings själsliv i dikterna. Och många gånger övertygas man av hans tolkningar även om han kanske drar dem lite väl långt ibland. Exempelvis är jag inte säker på att man utifrån att Fröding i dikt uttryckt sin rädsla för att skada kvinnor, nödvändigtvis skulle ha haft sexuella fantasier av sado-masochistisk natur. Sanningen om Frödings själsliv får vi naturligtvis aldrig veta.

Den stora styrkan med Cullbergs bok anser jag vara att den en gång för alla gör upp med myterna om Frödings sjukdom, och att han med den fakta och den kunskap vi har idag söker finna så många svar som möjligt om densamma. Av denna orsak är Gustaf Fröding och kärleken ett oundgängligt bidrag till frödingsforskningen. Cullbergs psykoanalytiska tolkningar saknar inte heller intresse, men bör i högre utsträckning tas för just tolkningar med den subjektivitet och osäkerhet som med nödvändighet vidlåder dylika.

Anders Hedman
Författare till uppsatsen Jag tar en penna ur den brutna vingen - Psykiatrins syn på Gustaf Frödings diktning (Stockholms universitet 2003)