Ansatsen imponerar - Gregorius av Bengt Ohlsson
Få litterära gestalter väcker sådan avsky som pastor Gregorius i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I romanen, som utkom år 1905, träder pastorn fram som en motbjudande och färglös vällusting. Han väcker i Söderbergs bok få - för att säga inga - sympatier.
Det är därför oerhört intressant att Bengt Ohlsson i sin nya roman Gregorius, utgiven är 2004 på Albert Bonniers förlag, gör en så hatad gestalt till huvudperson. ”Mitt fängelse är att alla känner mig som någon annan än den jag är”, säger denne i en för romanen central replik. Här får Gregorius själv komma till tals, och han berättar en historia om självförakt och försoning, skam och kärlek. Genom Gregorius berättelser får läsaren följa hans uppväxt och stifta bekantskap med begynnelsen till en djup förälskelse i Helga. Pastorn förser äktenskapet med den mycket unga kvinnan med en fyllig bakgrund. Ansatsen imponerar. Ohlsson vill med sin roman teckna ett psykologiskt trovärdigt och intressant porträtt av en man som stigit ned djupt i självförakt och fastnat, men som också snuddar vid en hoppingivande försoning. Det är emellertid någonting med romanen som stör. Den skriker ”Jag är en konstruktion”. Trots att Ohlssons språk slår an en ton som hör den stora världslitteraturen till belastas det dessvärre av anakronismer. Att Gregorius i sina fantasier kallar Helga för ”hönsmamma” utgör bara ett exempel i en rad av olyckliga stilbrott som tar ner helhetsintrycket. Som läsare påminns man ständigt om att romanberättelsen är just en romanberättelse; gränsen mellan dikt och verklighet hamnar i fokus. Detta upplevs som en effekt av att författaren inte behärskar sitt språk och därmed också som en konstnärlig brist i romanen. Det är en bidragande orsak till att Gregorius trots sina många och fina förtjänster inte berör fullt ut såsom verk betraktat. Det nyss nämnda exemplet minskar Gregorius trovärdighet som romankaraktär. Dessutom framstår relationen makarna emellan såsom osannolik. Det skall i rättvisans namn dock poängteras att Bengt Ohlsson tagit sig an en oerhört svår uppgift. Doktor Glas är en av svensk litteraturhistorias största romanprestationer. Även om Ohlssons roman står på egna ben bygger den likväl på ett annat litterärt verk. Projektet är av sådan natur att var läsare som är bekant med Doktor Glas måste jämföra Ohlssons roman med Söderbergs. Gregorius är välskriven och språkbehandlingen bitvis imponerande. Tråkigt nog är det då ofta innehållet som inte fyller ut den fantastiska språkdräkten. De yttre händelser som skall bära vittnesbörd om romankaraktärernas inre känns uttänka. Att innehållet skvallrar om att romanen är fiktion förstärker den märkliga likgiltighet som man som läsare känner inför beskrivningarna av pastorns känslor, tankar och reflexioner. Problemet är kanske att avsikten med romanen framgår så oerhört tydligt. I denna ska Gregorius få komma till tals, och läsaren ska erbjudas en nyckel till hans person. Potensen sviker honom när han försöker att begå äktenskapsbrott med en kvinna som älskar honom. Till detta erbjuds läsaren en färdig förklaring: den otrohetsaffär som ger den avvisade pastorn upprättelse är avhängig Helgas otrohet och lögner. Pastorns tragedi är att det enda hem han någonsin hittat är hos någon som inte vill ha honom. Att somliga romanavsnitt signalerar att de är nycklar till en intressant tolkning av Gregorius karaktär bidrar till romanens karaktär av konstruktion. Gregorius är emellertid ett skickligt romanbygge, trots att skarvarna stundtals sticker läsaren i ögonen. Bengt Ohlssons romanprojekt kan med fördel liknas vid ett självmordsuppdrag. Att han ändå ror det i hamn vittnar om att han är en författare av rang. Maria Forsberg
Rött är en snygg färg också.