Förlaget Murbräckan är ett litet förlag som i det tysta gör en stor insats för kulturen. Inte nog med att de översätter rysk litteratur som dem förutan aldrig hade nått vårt land, de verkar även försöka få en så stor bredd på det de ger ut som möjligt. Deras tidigare utgivningar som exempelvis Andreij Belyjs experimentella roman Petersburg, en 1600-talsprästs levnadsbeskrivning, en terrorists memoarer och Lidija Zinovjeva-Annibals berättelser om lesbisk kärlek förenas endast av det faktum att de är ryska. Härom veckan utgav de ännu en udda fågel i samlingen: Alexandr Grin (eg. Grinevskij, 1880-19329).

I det sedvanliga förordet får man reda på en del om författarens bakgrund och denna verkar ha varit tämligen innehållsrik: Han seglade runt världen och hankade sig fram på tillfällighetsjobb, han stred i första världskriget trots att han led av tuberkolos, och han var en tidig propagandist för Socialistrevolutionära partiet. När han dog i svår misär, märkt av sjukdomen och alkoholism fann man mer än fem hundra romaner, berättelser, noveller med mera.

Det var alltså en produktiv herre trots hans svåra umbäranden. Han har, enligt förordet, ofta anklagats för att ha plagierat sitt material från författare som Robert Louis Stevenson, Jack London och liknande, och det säger en del om stilen på hans prosa. Att döma av boken som anmälaren har fått på sitt bord är det ett enkelt, lättflytande och behagligt språk, fjärran från de språkliga experimenten i förlagets förra utgivning, Andrej Belyjs Petersburg . Det råder knappast någon tvekan om att Belyjs verk rent litteraturhistoriskt var av större vikt att översätta till svenska; en sådan milstolpe i den ryska prosan som Petersburg förtjänade inte att endast föreligga översatt i sin förkortade version. Någon milstolpe är nog ändå inte de två berättelserna av Grin som samlats mellan smakfullt gröna pärmar, vilka för tankarna till hav och tång – vilket säkert är avsett.

Det oförverkligades kust består av romanen Vandrerskan på vågen och novellen Purpurseglen . Den förstnämnda ger några timmars trevlig underhållning, väl i klass med de författare han sades ha plagierat. Till skillnad från de nämnda författarna håller Grin dock sällan läsaren i spänning. I stället är det de vindlanden händelserna i sig och de intressanta figurerna som leder en genom romanen. Emellertid räcker det inte alla gånger för att hålla anmälarens intresse uppe och Vandrerskan på vågen tenderar vid några tillfällen att bli lite tråkig. Den är ingen dålig roman, men man undrar om det i Grins digra produktion verkligen inte fanns någon som höll snäppet högre klass. Nu är det trots allt en trevlig berättelse, med många fina miljöer och utmärkt tecknade porträtt – och inte minst ett lyckligt slut!

Verkets andra del, novellen Purpurseglen är mycket starkare. Det är en fin liten berättelse med lite av sagokänsla om en utstött flicka som får en spådom om att hon skall hämtas av en prins med ett skepp med purpursegel. På ett något oväntat sätt får flickan förutsägelsen uppfylld.

Jag skrev att Alexandr Grin inte är oumbärlig för svenska läsare. Med detta avser jag inte att han skulle lämnats oöversatt. Murbräckan har förvisso gett oss böcker som varit angelägnare än denna, men det är trots allt en författare som (vad jag kunnat se) inte funnits översatt till svenska tidigare och som är väl värd att finnas representerad. Om inte annat för att visa vilken bredd den ryska prosan har. Och för att Purpurseglen är en sådan fin berättelse.

Anders Hedman