Är GT mer realistisk än Odysséen?
Erich Auerbach - Mimesis (Bonners förlag)
Vad är det som är så speciellt med Erich Auerbachs Mimesis? Vad är det som får människor som tycker att litteratur är mer än blott förströelse att återvända till Mimesis år ut och år in? Det måste vara något märkvärdigt när min professor i litteraturvetenskap kunde resa sig upp och med Mimesis i handen utbrista ”Auerbach är ju genial! Han är ju brilliant!”
Enkelt uttryckt handlar Mimesis om, som dess undertitel gör gällande ”verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen”. Det Auerbach gör är att han i varje kapitel diskuterar stilen i olika klassiska litterära verk, från Homeros till de tidiga modernisterna. Grundfrågan lyder: I vilken utsträckning är detta verk realistiskt? För att få svar på detta har han ett antal implicita kriterier som han ställer upp. För att ett verk skall vara realistiskt i Auerbachs mening skall det exempelvis ha ett figurgalleri från både höga och låga klasser, det skall ha en dialog som är folklig etcetera. Varför är det då intressant att undersöka detta? Därför, menar Auerbach, att inte bara innehållet i ett verk säger oss något om dess tid och tankesystem. Även formen är talande. En författare är ohjälpligt bunden vid sitt språk och sin tid, och därför är det så givande att studera hur tankarna uttrycks. Detta är väl idéer som kanske inte är så originella för en filolog som Auerbach. Det originella och fängslande ligger inte i Auerbachs grundtanke, utan i hans utförande och alla iakttagelser han gör, iakttagelser som verkar så uppenbara men man ändå inte själv gjort när man läst hans diskuterade verk. Auerbach börjar varje kapitel med att citera ett parti ur verket som skall diskuteras. Därifrån utgår hans diskussion och därifrån svävar hans tanke i skarpsinniga banor och ringar in verket i sin helhet likaväl som han drar paralleller till andra verk och andra genrer. Detta synekdokiska upplägg tar sig även andra uttryck: I den första essän är det Odysseus ärr som bildar utgångspunkten för hela kapitlet, och i det sista kapitlet är det den bruna strumpan i Virgina Woolfs To the Lighthouse som blir symbolen för hela romanen. Och på samma vis som delen symboliserar helheten i synekdoken, krävs en förståelse av delen för att förstå helheten i ett litterärt verk. När man har förstått delen ökar ens förståelse av helheten, vilket ökar ens förståelse av delen, o.s.v. i alla oändlighet. Det är detta som kallas ”den hermeneutiska cirkeln” av dem som sysslar med läran om uttolkande och förståelse, hermeneutikerna. Precis som den hermeneutiska cirkeln fungerar således också Mimesis. Genom Mimesis kan vi på nytt se delar i verken vi inte tidigare reflekterat över, och på så vis också få ett nytt ljus över verkets helhet o.s.v. I första kapitlet diskuterar Auerbach Homeros, och ställer stilen i Odysséen mot den i Gamla testamentet. Trots att Homeros är så utförlig i sina beskrivningar, att varje centimeter blir belyst, varje händelse återberättas så är Gamla testamentet mer realistiskt, hävdar Auerbach. I Gamla testamentet berättats bara det nödvändigaste; läsaren får ingen beskrivning av miljöerna, ingen beskrivning av vägen mellan två händelser etc. Med en term som känns anakronistisk i sammanhanget kan man kall stilen i Bibeln för hårdkokt. Men just detta faktum, att inte allt utsägs gör att det som är av vikt framstår i desto större relief. Figurerna i Gamla testamentet utvecklas dessutom och åldras vilket de inte gör i Odysséen även om Odysseus och hans vedersakare och vänner faktiska siffertal blir äldre. Hur står det då till med realismen inom den västerländska litteraturen enligt Auerbach? Jo, ungefär så här: I den klassiska (i snäv bemärkelse) litteraturen fanns det en mängd bestämmelser om stilnivåer, och om vilka klasser som fick skildras i litteraturen. Redan under medeltiden och renässansen gjordes det dock uppror mot detta och på många håll började man även skildra de lägre samhällsgrupperna. Därefter blev litteraturen återigen klavbunden av de ideala regler som uppställts av de klassiska litteratörerna. Under 1800-talet kom dock en andra och mer genomgripande revolution mot dessa begränsningar. Och i efterdyningarna av den befinner vi oss fortfarande.Avslutningsvis, vill jag återigen citera professor Röhl: ”Auerbach är ju brilliant! Han är ju genial!”
Anders HedmanSkriver för tillfället en magisteruppsats om Frödings ungdomsdiktning.
