Dennis Cooper, Närmare (Vertigo)

George är en sällsynt vacker och känslomässigt avtrubbad tonårspojke. Han blir regelmässigt brukad sexuellt av John, en skolkamrat, tills dess att denne beslutar att satsa på sin konst istället. En annan kille, Cliff, är tänd på George och tar över honom efter John. Alex, som vill ha Cliff, filmar George när han har perverterad sex med den medelålders koprofilen Philippe. Philippe delar med sig av George till Tom, en annan medelålders man. Tom tänder på snuff och vill sexmörda George. George bryr sig inte. Handlingen i Dennis Coopers Närmare är inte mer komplicerad än så. Det räcker dock gott och väl. I åtta kapitel skildrar de inblandade sina erfarenheter med George, perspektivet skiftar från jagform till tredjeperson. Det är åtta kapitel av lusta och förnedring. Precis som i romaner av Brett Easton Ellis är skönhet och yta de enda fasta punkterna i tillvaron för personerna i Närmare. Men Coopers värld är långt från den den glamourösa dekadensen i American Psycho eller Less Than Zero. Och där Ellis är en klassisk moralist i La Bruyéres efterföljd är Cooper snarast en amoralist. Närmare saknar helt moralisk resning. På sin höjd kan romanen kanske läsas som en kritik av västerländska ungdomars alienering i det senkapitalistiska samhället, men det är en tveksam analys. Cooper utmanar oss genom att ge killarna i Närmare fullständigt normala hem med älskvärda föräldrar. Karaktärerna i Närmare tycks sakna all verklig empati och har överhuvud svårt att uppamma någon känsla som inte hör ihop med begär. När Cliff i hemlighet bevittnat en session av SM och koprofilt sex mellan George och Phillippe blir han först illamående och spyr. Men efter något ögonblick kommer han på bättre tankar: ”Å ena sidan längtade jag till nån sorts klinik där man kunde spola rent minnet. Å andra sidan ville jag ringa på hos Philippe, skaka hand med honom och säga snyggt jobbat”. Det som ytterligare förvårar framvaskandet av en medveten samhällskritik i Närmare är Coopers estetisering av våld och pornografi. Här anknyter han visserligen till en gammal tradition i litterär sadomsochism, med en skönhetsdyrkan som endast kan nå sin fulländning genom en förstörelse av Det sköna. En söndertrasad George är inte längre obegriplig och eterisk, upphöjd och ogripbar. Ärren på hans kropp är inte bara en påminnelse om skönhetens förgänglighet, de är också ett utforskande av skönhetens idé, av det vackras beståndsdelar. Om Cooper framstår som en pessimist i sitt underkännande av den mänskliga gemenskapen beror det inte på att han frånkänner människan moral. Men för honom är begäret och inte empatin grunden för hennes moral.

Joakim Borda P