Två nya seriealbum

Män är från Marstrand, kvinnor är från Ven av Jan och Maria Berglin (Kartago förlag)

Ännu en omisskännlig Berglinare är här. Äntligen, ropar säkert många. Den journalistprisbelönte tecknaren Jan Berglin har i sitt senaste album ”Män är från Marstrand, kvinnor är från Ven”, valt att utforska relationerna mellan kvinnor och män lite närmare. Boken är ett samarbete med hustrun Maria Berglin, som har bidragit med uppslag och idéer till seriestripparna i brukligt svart-vitt, i denna smakfullt utformade utgåva av Kartago förlag.

För egen del föredrar jag de lite lätt underfundiga stripparna där jag tycker att Berglin x 2 bäst kommer till sin rätt. De där inte omedelbart uppenbara vitsarna, som man får grunna lite på, som följande ordväxling i bild och bubbla ger prov på:

– Du, Göte … om du vrider på rätt ljus börjar jag lysa, säger hustrun iförd luciakrona.
Varpå mannen med ett skrajset uttryck i de klotrunda ögonen svarar:
– Vänta nu … har det här nå’t med vårt äktenskap att göra?

Befriande är också att kvinnofigurerna, ni vet de där med de småroliga hucklena på skulten, inte – hucklena till trots – framstår som några stereotypa kvinnoskildringar i serieform, snarast tvärtom. Även kvinnor förväntas meka med bilen, i jämställdhetens namn. När schabloner och stereotyper dyker upp är det för att driva med dessa föreställningar om mannen respektive kvinnan. Det är även härligt att se resultatet av utvecklingen i Berglins pennas drag – även tidiga alster är medtagna i denna samlingsvolym, vilket syns på att ”mularna” på dessa så karatäristiskt utformade seriefigurer i Berglins värld är så mycket rundare än senare tiders rektangulära plyten. Bara en sådan liten detalj är roande att ta del av.

Och de där som ropte äntligen – blir de besvikna? Säkerligen inte, berglinfantasterna får nog sitt lystmäte i detta 134-sidiga album, som kan avnjutas länge och väl och med stor behållning läsas om eller läsas högt för varandra. Detta tecknade opus är så pass välgjort att man överser med lite skönhetsfläckar här och där, som till exempel stav- och slarvfel i en pratbubbla.

Helena Nordenberg

Nemi 666 av Lise Myhre. (Kartago förlag)

Nemi, den godhjärtade gothbruden, är det många som charmas av och den norska serien har vunnit stor popularitet i Sverige och till och med fått en egen serietidning. Det är förståeligt, för Nemi är onekligen lite annorlunda än andra strippseriefigurer; till skillnad från de flesta av dem är hon en figur som faktiskt "finns". Alla som är under 40 känner väl någon "Nemi", men hur många har träffat någon Fantomen- eller Knasen-liknande person på riktigt? En annan viktig orsak till Nemis framgång är de läckra teckningarna, som verkligen vinner på att som i detta album tryckas i färg. Men serien har också vissa uppenbara svagheter, främst kanske att persongalleriet är ganska klent. Där finns Nemis motpol den välanpassade Cyan och hennes punkiga, men lite bleka, pojkvän Tim (som gör slut med henne så småningom). Men i övrigt är det mest en massa typer: töntiga killar och snobbiga brudar, som passerar revy, men om någon dyker upp mer än en gång är det i vart fall inget man lägger på minnet. Å andra sidan lyckas Myhre förmedla ganska mycket med de få stående figurer hon har, och hon har verkligen ansträngt sig för att Cyan och Nemi skall vara komplexa och mångfacetterade. Nemi är inte alls enbart den cyniska och dryga gothrockaren som hennes yta och jargong först tyder på, utan hon har en mängd allmänmänskliga egenskaper som gör henne till en levande figur. Även miljöerna är ganska allmänna i serien och den skulle i stort sett kunna utspela sig var som helst i västvärlden. Det senare märks inte minst på att översättaren har flyttat figuren från Oslo till Stockholm nästan utan att det stör, utom i någon enstaka stripp (t.ex. den där Nemi och Cyan pratar om att de går på samma Kristianias gator som Hamsun och Björnson.). Förmodligen vet inte ens många av seriens läsare att den är norsk. Överflyttningen stör alltså inte så mycket, även om jag principiellt inte förstår varför man skall "flytta över" hela serier bara för att man översätter dem till ett annat språk. Det är trots allt litet respektlöst mot originalet och skulle aldrig hända t.ex. i en roman eller något annat mer "finkulturellt".

Seriens uppenbara styrkor räcker långt, men kan inte helt väga upp att skämten ibland inte håller högsta klass. Det blir uppenbart när man läser serien så här samlad. Å andra sidan hjälper det stora formatet till att ge en mer komplex bild av Nemifiguren än en stripp om dagen i en dagstidning gör. Och säg den dagliga skämtserie som alltid är toppenrolig. Kartago förlag har i vart fall gjort ett styvt jobb med att samla ihop Nemistrippar i denna läckert utformade volym. Det märks att de tänkt till beträffande layouten; det gothinspirerade typsnittet på baksidan, titeln och framför allt genidraget att ha svart istället för vitt i "kanalerna" mellan stripparna gör att albumet känns genomarbetat och gediget. Layoutmässigt finns det alltså inget att anmärka på och för den som gillar Nemi torde denna bok, med strippar som bl.a. gått i DN tidigare, vara ett givet köp. Men även andra har säkert glädje av detta ovanligt tjocka seriealbum med Nemi.

Anders Hedman