Det hade varit en solig dag i himlen. Gud och Sankte Per satt på varsit moln och dinglade tankspritt med benen i den kristallklara luften. Jorden var nyligen skapad och Eva och Adam hade ännu inte scoffat i sej av den förbjudna frukten. Lucifers vingar bar honom än och skulle så göra ett gott tag till. Inget namn stod ännu skrivet i Den Stora Boken, faktum var att Sankte Per inte ens tagit bort förseglingen från bläckhornet än. Med andra ord: det fanns inte så mycket att göra.

Gud stirrade stint på sina nyklippta tånaglar och tvinnade sitt skummjölksvita skägg mellan tummen och pekfingret. Sankte Per (vi kommer härefter att kalla honom endast Per) formade små bollar av moln som han sedan slängde över sin vänstra axel. Det betydde tur sades det. Mycket sporadiskt träffades en och annan ängel av Pers dessa turbollar. Änglarna, som inte gjorde annat än fåna sej bland molnen, störtade nästan, chockade då de inte förväntade sej att ett moln skulle bete sej på detta besynnerliga vis. Molnen var förstås starka motståndare till att bli behandlade på detta bryska sätt och skulle senare komma att lämna in en avskedsansökan, självklart utan att få den beviljad, men det är en helt annan historia.

Det var förövrigt så lugnt och stilla att själva tystnaden blev öronbedövande. Så plötsligt reste sej Gud med ett brak som fick änglarna att vettskrämda susa in bakom en ändlös pelare. Där väntade de sedan med spänning på vad som skulle ske.
- Per! dundrade Gud. Det är dags att ge sej av.
- Hhh... Var det enda Per kunde få fram.
Gud stegade bestämt bort över molnen, uppför den gyllene trappan och in på sitt rum. Därinne plockade Han fram en resväska och började stuva den full med särkar och sandaler. När allt verkade klart funderade han en stund och drog sen försiktigt ut en byrålåda och tog fram en liten kartong. Sen gick Han ner till Per. Denne satt fortfarande och stammade på sitt ”hhh” och Gud ryckte vårdslöst upp honom.
- Vi måste läsa av Den Gyldene Kompass, förklarade Han och lyfte fram kompassen ur den lilla kartongens inre.
Gud höll den guldfärgade klumpen som en liten fågelunge i sin grova händer och pilarna, som föreställde en ängel utrustad med särk och harpa och en djävul komplett med horn och eldgaffel, började sin ändlösa jakt på varann. De snurrade och snurrade tills Gud blev förbryllad och vände sej runt 180 grader vilket resulterade i att pilarna nu snurrade åt andra hållet, lika desperata att fånga varann. Gud satte sej ner, tog isär och satte ihop kompassen åtskilliga gånger innan han såg var felet låg; de befann sej ju i himlen där det finns varken norr eller söder och ej heller någon tillstymmelse av öst eller väst. Veckad blev Herrens panna då han begrundade vad han funnit. Ingen kan säga vad som rörde sej i hans djupa tankar men repliken som så småningom följde tycks ge vissa ledtrådar.
- Per, sa Han. Det ser ut som om vi blir tvungna att åka ner till jorden i alla fall.
Så gav de sej av i hopp om att finna lyckan i fjärran land.

Väl nere på jorden bestämde kompassen sej för att visa upp sitt bästa jag och pilarna höll sej någorlunda stilla. Pilen med djävulen pekade norrut och det var den de följde; Gud på kvicka alerta fötter, Per dragandes benen efter sej i protest mot att hans boss vägrade lyssna till vad han hade att säga. Det var Gud som kvällen innan på ett övertygande sätt förklarat att de skulle följa djävulspilen mot norr, ty Guds visdom är oändlig och nånstans kände Han att det var rätt. Per däremot hade insisterat på att eftersom Adam och Eva var Guds avbild borde de finnas åt det håll änglapilen pekade. ”Up yours!” hade Gud skrikit och, med en obscen gest mot Per, rusat bort i natten. När Han återvänt en timme senare var Han våt av svett och hade ett fult blåmärke i pannan.

Här gick de nu alltså i paradisets vindlingar på en gräsbevuxen stig Gud inte alls mindes att Han skapat. Upprymd och lite nervös stegade Han på i god takt, sjungandes på en käck vandringsmelodi Han snappat upp en gång.

Ett stycke längre ned åt stigen fanns ett hus i vilket det bodde en man som av sina vänner kallades herr Blad. Han var kort till växten och trots sin höga ålder hade han på huvudet kolsvart hår. Detta hängde i testar ner över ansiktet och irriterade hans ögon något fruktansvärt. Ett tag försökte han att med nåt slags spänne hålla håret borta. Det hade misslyckats då håret på nåt sätt lyckats slingra sej loss och krypa ner i ögonen igen. En annan gång hade han använt sej av hårspray, men testarna hade då stelnat och stungit än värre. Inte ens hade det hjälpt att gå till frisören. Han fick helt enkelt acceptera sitt handikapp och planera utifrån det.
Idag var herr Blad ändå rätt glad. Han satt i sin gungstol och smuttade på en whiskey när det plötsligt ringde på dörren.
- Besynnerligt... Vid denna udda timma..., muttrade han och slängde en hastig blick på den gamla moraklockan. Han drog ett djupt andetag, blåste hårtestarna ur ansiktet och reste sej upp och gick mot dörren.

Utanför stod Gud och Per och sneglade förväntansfullt på varann. Bakom den tunga ekdörren hörde dom långsamma steg och nåt slags flåsande, som om personen därinne enbart andades ut och aldrig in. Herr Blad tryckte långsamt ner handtaget av brons. Gud och Per höll andan. Gångjärnen knarrade långsamt och från en fjärran radio hördes tonerna till "When the saints go marching in". Spänningen var olidlig.

Dörren flög upp och deras ögon möttes för första gången.
- Jasså, var det bara min Herre! utbrast herr Blad med en stor välkomnande kram som gott och väl räckte runt de båda vandrarna.
- Jovars, sa Gud utan att besvara den hjärtliga kramen. Detta förstummade herr Blad och han släppte genast greppet. Han backade något steg, kanske två, och såg med genuin misstänksamhet rakt in i Guds ögon. Denne kände genast av de dåliga energierna i rummet.
- Hej!! Försökte Gud på nytt och närmade sej hastigt herr Blad med utsträckta armar. Herr Blad skyggade tillbaka. Han hade ju trott att Guds kärlek var till för alla och det sa han också. Gud kunde inte göra annat än att säga som det var: att de var ute på vandring för att finna vad som egentligen var på gång i världen, varför den egentligen blivit skapad. Den till synes besvikne herr Blad vände sej långsamt tillbaka mot sin gungstol och sin whiskey. Detta första intryck Gud mot sin egen vilja (och vems var det då?) gjort lämnade ett så djupt spår i herr Blads....herr Blads....ja ställe där intryck lämnas, att det inte skulle komma att försvinna förrän långt senare och då i en situation ingen av de inblandade kunde föreställa sej.

Timmarna i herr Blads stuga kröp fram. Gud och Per hade bänkat sej framför brasan på varsin låg pall av ebenholts. Försiktigt utan att herr Blad märkte det, fiskade Gud upp en lite lapp av papper och en liten penna ur fickan och skrev "vad gör vi?" Han gav lappen till Per. En ordväxling följde och den var ungefär såhär:
vet inte.
du får väl hitta på nåt.
vaddå?
säg nåt. vasomhelst.
aldrig i livet!
fråga om han sett eva å adam.
gör det själv.
hur då?
fråga om han känner nåra som heter adam och eva. vi märker väl hur han reagerar.
fan...jag kommer strax. vänta här

Gud reste sej och gick ut. Han stod ute på verandan, drog några djupa andetag av den stärkande luften. Han såg på omgivningen; något som skulle kunna kallas lågskog sträckte sej mot väst; ormbunkar, palmer och annan tropisk växtlighet spred sej mot öst; mot norr löpte stigen lika rak som ett rakt rep; väderstrecket söder låg bakom huset och syntes inte. Gud drog ytterligare några andetag , släppte väder och gick raskt in.

Herr Blad såg upp från sin whiskey. Per såg förvånad ut. Gud skruvade på sej. Hade Hans väderspänningar hörts in?
- Öhh, fina domäner du har, försökte Gud men ingen verkade bry sej. Han vägde på tårna och tog ett steg framåt. Varför visste Han inte. Med flackande blick och sammanpressade läppar sa Han:
- Tjunnedununsmhutuudmuuvu?
Herr Blad såg frågande ut. Sen sa han “Va?”. Gud stirrade oartigt länge innan Han upptäckte sina läppar.
- Oj, sa Han. Jo, jag undrade om du känner nån som heter Adam och Eva?
- Har du en kompass? undrade herr Blad. Gud tog fram Den Gyldene Kompass. Herr Blad synade den noga. Kompassen gav ifrån sej ett dovt surr och så började pilarna snurra, fortare och fortare. Plötsligt sköts den iväg så kraftigt att herr Blad miste fattningen och kompassen föll till golvet. Gud såg på Per. Per såg på herr Blad. Herr Blad såg på Gud. Denne insåg galenskapen i detta och såg då tillbaka på herr Blad som såg på Per som såg på Gud varpå alla suckade och såg på kompassen.

Stämningen hängde i luften som en tung, tung hund. Den Gyldene Kompass låg och vred sej under till synes vidriga smärtor. Pilarna snurrade åt än det ena än det andra hållet innan de till slut krockade med ett mycket litet ljud. Som en vissen midsommarkrans blev de hängande bredvid varann. Sex ögon blinkade förvånat mot ovan beskrivet spektakel. Gud funderade och medan han gjorde det gick herr Blad in i ett avsides rum. När han kom ut någon minut senare var han klädd i en fotsid lodenrock. Gud märkte plötsligt att herr Blad var svartmålad runt ögonen och Han undrade varför men tordes inget säga.
- Den här vägen då, mina herrar, sa herr Blad och höll upp dörren. De gick ut.
På herr Blads kommando styrdes stegen i västlig riktning. De sicksackade fram genom den låga växtligheten och följde en stig som knappt syntes. Vinden tilltog och solen lyfte sitt gula ansikte högt över deras huvuden. Borta vid horisonten gjorde sej några moln beredda.
Trots att Han kände sej lugn fortsatte Gud att undra: Hade herr Blad verkligen något med världen att göra?

Lina Bäckström