Så fann de tre vandrarna att de stod i utkanten av en stad. Dess tinnar och torn sträckte sina tinnar och torn högt mot den becksvarta natthimlen där månen satt spetsad på kyrkans vassa udd varför samtligas nackar böjdes ur led.

Den långa vandringen hade tärt på ”märg och ben” som Per så snyggt uttryckt det. Herr Blad muttrade något om ”omgående vilorum”, gav sig av neråt gatan och innan Gud och Per hunnit uppfatta något av det skedda var de lämnade vind för våg det. De fann ingen annan råd än att på lämpligast möjliga sätt åtgärda de åkommor de ådragit sig.

I en sunkig bar stod en man i ett hörn. En hatt av tyskt snitt skymde hans genomträngande blick. Ledigt lutad mot väggen lät han ett glättigt skratt spela som en tunga med vilken han kände av sinnestillståndet hos förbipasserande. Han läppjade på sitt glas, blott försiktigt för att inte ytterligare öka sin berusning. Den hade nu nått en nivå då glaset endast var där för syns skull.

Ikväll riktade mannen all energi han orkade uppbåda mot en ung flicka som dansade sej svettig på ett dansgolv någonstans i mitten av lokalen. Mannen sköt gång på gång hatten i nacken och gjorde ansatser att träda fram ur sin anonymitet. Men varje gång ångrade han sej. Någon eller något liksom höll honom tillbaka. En brygdbringare kom fram och försökte bjuda honom mer dryck men han lade reflexmässigt en strategisk hand över glaset. Så slog det honom hur han i en gammal film sett en man närma sej en kvinna på ett sätt han nu tänkte försöka. Han drog ett djupt andetag, svepte glaset, insåg sitt misstag, gav blanka fan i det och stegade ut på dansgolvet. När han kommit en bit greppade han med händerna om kavajslagen och rörde axlarna rytmiskt från sida till sida. Därefter lyfte han lätt på hälen och duttade med tårna två gånger, upprepade samma gest med den andra foten och fortsatte så växelvis. Detta rörelsemönster utgjorde nu den dans med vilken han tänkt charma den vackra unga mön.

I ett hotellrum någon våning ovanför baren försökte Gud och Per dela på en 90 cm bred säng. Skavfötters givetvis. Båda hade envisats med att de skulle ha varsitt täcke varför de nu låg och plågades i varandras anletes svett. Inte nog med att det var olidligt varmt i rummet, de stördes även av musiken som letade sej upp genom golvspringorna och kittlade deras trumhinnor.

När Gud ensam i sin vakenhet vred sig av och an fick Han till slut nog varför Han gjorde en resolut knäpp med fingrarna vilket fick Honom att i ett nafs befinna sig nere på dansgolvet där Han sjöng sej hes med de andra ungdomarna; ”I’m gonna call her on the telephone…”

På brygdbringarens högt belägna huvud bars en svart keps av revolutionäriskt snitt. Håret spretade i nacke och panna över hans utstående ögon. Hans kroppshållning var reslig och över de breda axlarna hängde ett stilfullt förkläde av linne. Schackrutiga byxor var ett måste på restaurangen han arbetade men han såg det inte som en påtvingad attiralj då han personligen ansåg detta vara den enda klädsel värdig en äkta brygdbringare. Sist men inte minst föredrog han att till denna utstyrsel placera sina fötter i ett par enkla men ack så betydelsefulla skor.

Brygdbringaren var nu fullare än kannan han bar. En av de små garderobiärerna skyndade fram för att trösta men fann sig strax kämpades under brygdbringarens kroppsvikt. Sistnämnde lät sin ena arm hänga död över huvudet.
– Skjut mig! skrek han gång på gång.

Han vaknade med ett ryck av att sängen kändes kall och tom. Rummet var mörkt och han sträckte ut en sökande hand; var fanns Gud? Han sprang upp och ut i den mörka natten.

Till en början var Gud bara så euforiskt överväldigad att Han inte kunde urskilja vare sej konturer eller linjer eller färger men när det första ruset så småningom lagt sej började Han lägga märkte till vissa detaljer rummet erbjöd. Bl.a. att det serverades en gyllengul vätska från bakom en hög bänk. Vidare noterade Han att slående många var siamesiska tvillingar och Han undrade om det var ren slump att alla var sammanväxta vid läpparna eller om Han hamnat i något slags väckelsemöte. Så rörde sej något i Guds ögonvrå. Han vände sig om och den mest underbara syn mötte Hans ögon. En vacker kvinna rörde sig dansande till mjuka rytmer. Hennes mörka hår vilade över ländryggens fulländade kurvning. Blicken var lugn, ett harmoniskt skimmer omslöt hennes gestalt och sjok av frasande tyg smekte varsamt hennes fördelaktiga figur, berusande lyckliga över att blivit utvalda för ändamålet. Så inträffade något oväntat. Ytterligare en gestalt trädde in i Guds annars så omfångsrika blickfång: en man med hatt! Han dansade runt henne, mot henne, ifrån henne och hon verkade inte alls road av detta. Gud förstod att här krävdes direkt handling och satte av men i sin iver snubblade Han på särkfållen och blev liggande. Han såg på sej själv och upptäckte att igen annan var särkbärare. De dansande fötterna runt Hans huvud var inte sandalprydda. Varför? Han kände hur något törnade emot Hans ben, såg dit och upptäckte att det var mannen med hatten som gjort en missbedömning och blev nu även han liggande tvärs över Guds ben, en position som ovanifrån sett, ironiskt nog bildade formen av ett kors. Gud förstod att detta var en chans som inte fick passera obemärkt och en enkel handklappning iklädde Honom gentlemannaskrud. Han steg upp, borstade bort det värsta dammet och fann sej plötsligt öga mot öga med den unga mön. Hon log men mer än så hanns inte med för nu hördes tydligt brygdbringarens klagan och sekunden därpå skalv rummet till och en delegation om tjugo fikon marscherade in genom dörren.

Lina Bäckström