Helvetet bröt lös. De vackra acrylmålningarna föll ner från väggarna, bardisken klövs på mitten, kvinnor skrek och några män kämpade tappert med sin inbillade rationalitet genom att med vilda militäriska gester valla in de skrikande kvinnorna under borden eller upp på borden vilket bara det skapade en oerhörd förvirring. Alla människor spall sin pilsner över golvet som rämnade under dryckens tyngd. Vätskan bildade en strid ström och drog med sig större delen av resturangens klientel ner i den avgrundsliknande spricka som nu utgjorde det forna golvet. Två storväxta fikon banade sig väg genom rummet och fram till brygdbringaren. De greppade om hans armar vilket gav den lilla garderobiären tillåtelse att vända lättad åter till sina garderobiärskompisar. Kvinnornas hysteriska skrikande dog delvis bort då ett av fikonen drog fram en pergamentrulle ur sin löst åtspända midjeväska.

– I egenskap av Anförare, började fikonet med en för fikon oväntad stämma, har jag skyldighet att på order av salig herren Döden, med bistånd från mina fikon, förläna högt ärade sedan flera år tillbaka vännen tillika brygdbringaren dennes önskan. Otaliga äro de gånger han låtit sin klagan ljuda varför valet icke längre är vårt varför vi nu skrider fram för att till sist göra sedan många år tillbaka vännen tillika brygdbringaren dennes vilja tillfredsställd. Skarprättare! Framåt!

Tjoget fikon delade sig som vore de havet inför Moses med sitt folk och fram ur ångorna steg ytterligare ett fikon.
– Hej, började det trevande, jag är Martin, Skarprättaren alltså. Han rodnade. Vägde på än den ena foten än den andra. Några fikon fnissade men en stilla blick från Anföraren lät dom veta att sådant uppträdande inte var brukligt. Martin tog sats:
– Som den Skarprättare jag är ser jag det som ett rent nöje att verkställa domen. Brygdbringare! Neråt!
De två storväxta fikonen tvingade ner brygdbringaren på det lilla golv som fanns kvar. Han protesterade inte utan verkade snarare tillfreds med sitt öde och hälsade Skarprättar-Martin med en gest ett visst religiöst, mer eller mindre landlöst folkslag skulle uppfatta som mycket anstötlig. Skarprättar-Martins uppenbara nervositet tycktes öka då hans offer inte visade några som helst tecken på rädsla eller ånger. I ett fruktlöst försök att verka farlig blottade Skarprättar-Martin en vass hörntand av guld men brygdbringaren sträckte bara fram sina fötter så det var en enkel sak att knyta ihop skosnörena och svepa honom i ett naturvitt tygstycke. Om möjligt var det ännu enklare att med en anspråkslös knuff verkställa domen.

Samtliga åskådare följde händelseförloppet med stor spänning. Inlindad i det vita tyget liknade brygdbringaren en lättjefull fjäder som singlade ner i avgrundshålet. Hans linneförkläde dansade för den förbipasserande vinden, den svarta kepsmössan blåstes av och håret piskade mot det sällsamma uttryck han bar i sitt ansikte. När han så fallit ur sikte slöt sig golvet som en dragkedja och rummet återtog sin ursprungliga apparans.

Hopen med fikon ruvade en stund under tystnad. Skarprättar-Martin såg liten ut och stolt kunde man tydligt se att han inte var. Anföraren tog åter till orda:
– På order av salig herren Döden har vi härmed utfört det uppdrag vi sändes att utföra och har därför… Anförarens ansikte ändrade färg från djupt lila till en för fikon väldigt otänkbar ansiktsfärg. Någon eller något hade fångat dess uppmärksamhet.
– Du..., väste det mellan tänderna medan hat och avsky sköt som blixtar ur ögonen. Ett sylvasst pekfinger for fram. Blickar kastades till höger och vänster för att få reda på vem den utpekade var. Längst bak i lokalen, i ett väl avskilt hörn stod mannen med hatten. Han stirrade stint i marken trots att han tydligt hörde fikonets kängprydda fotsteg dunka mot golvet. Anföraren tryckte upp sitt pekfinger under mannen med hattens haka vilket tvingade denne att se in i de ursinniga ögonen.
– Nu kommer du ingenstans… din jävel! Vakterna rusade snabbt fram och slog bojor runt mannen med hattens händer och fötter. I enskild kolonn marscherade de sedan ut ur lokalen under pukors larm. Skarprättar-Martin, sist i ledet, gick så långsamt att han nästan backade.

Gud som skådat händelseförloppet i trance försänkt, vaknade upp och fann sina armar tätt slutna runt den vackra kvinnan.
– Tack, skrek hon genom larmet bortdöende pukor.
– Jovars, stoltserade Gud och växte minst en meter.
– Mitt namn är Iblan, påpekade kvinnan med en brunnsdjup, hästpälsvarm röst. Iblan de Gozzaralla för att vara exakt, tillade hon.
– Åhå, replikerade Gud ty det var det enda Han kunde komma på att säga. Han överväldigades av Iblans bulldegsliknande mjukhet och undrade om Han verkligen skapat henne. I så fall när och hur? Det förlänades ingen mer tid att tänka på det för Iblan slöt sina mjuka läppar runt Hans och Han förstod att det VAR ett väckelsemöte Han hamnat i.

Länge, länge satt de sedan vid ett bord och samtalade men allteftersom konversationen fortgick fann Gud vissa särdrag hos Iblan som Han så här vid en andra anblick inte uppskattade. Det gick inte längre att bortse från den nygräddade doft som stod runt henne. Vacker var hon där hon satt mittemot Honom och brummade på med sin dova röst. Gud kunde inte veta säkert men på något vis tyckte Han att hon förändrades så sakteligen. Hela hennes väsen tycktes genomgå någon sorts förvandling utan att hon själv tog minsta notis om det. Strax stod fingrarna som finska pinnar ur handens fylliga kanelsnäcka. Armarna liknade vetelängder där de stack fram ur kroppshyddans gigantiska schwartzwaldtårta. Brösten framtill på detta kolossala bakverk jäste ur sina formar som två mustiga fruktkakor. Hennes mjukt välvda former i ansiktet antog en gyllengul något brungräddad färg och med ögonen som enorma korinter var anletsdragen inte helt olika en lussebulles. Gud förstod att här kunde Han inte vara kvar. Han erbjöd sig att köpa mer dryck. Iblan pöste något till svar men Gud uppfattade inte vad. När Han reste sig greppade hon om Hans arm med sina finska pinnar. Hennes blick hade härsknat avsevärt för när hon såg på Honom föll en av korinterna ur sin mjuka bädd och dunsade ner på bordet. Gud blev illa till mods och försökte få med sig armen men Iblans grepp var hårdare än Han anat. Han slet och slet vilket resulterade i att ärmen på klädnaden slets av och mellan dom finska pinnarna liknade det en liten, liten näsduk. Gud såg sin chans och sprang allt Han kunde mot dörren men kom liksom ingen vart. Bakom sig hörde Han Iblans ansträngda andhämtning när hon reste sig från stolen för att komma efter Honom. Naglarna på Guds tår rev upp golvet, så mycket tog Han då Han kände paniken infinna sig och faktiskt tyckte Han sig avancera framåt om än långsamt. Som om en ugnslucka öppnats slog en varm fläkt mot Hans nacke precis som Han nådde dörrhandtaget och kunde kasta sig ut. Ett klafsande ljud hördes då dörren slogs igen mot Iblans omfångsrika bakverk till kropp. Genast fick Gud upp farten och i ett huj hade Han svängt runt ett gathörn, in i ett valv där Han stannade för att lyssna efter ljud samt hämta andan. Inne i valvets ena hörn låg en hopknycklad rock. Med varsam hand sökte Gud ruska liv i den men då inga tecken därav gavs hängde Han den lugnt över axlarna. I en av fickorna fann Han en femhundralapp. Han gick ut ur valvet och slöts snart i nattens angenäma famn. Med skinkor som två färska lantbröd vaggade Iblan stadens gator av och an i jakt på sin förlorade prins.

Ett stilla regn smekte stadens i gryningen guldbleka bebyggelse. Gud kände sej blöt och började se sej om efter ett nattöppet lunchhak. Pizza var det enda man fick beställa. Han tog en med bara ost och skinka. När Han betalat och fattade om brickan för att slå sej ner på väl val plats fann Han sej själv öga mot öga med Per. Skamsen insåg Gud att Han faktiskt ur minnet tappat vetskapen om sin trogne ämbetsmans existens. För att kompensera det sträckte Han givmilt fram brickan mot Per.

De satt vid fönstret och samtalade uppsluppet om nattens bravader. Gud blev så i gasen att Han tog pizzan, satte den på huvudet och sa ”Pizza Hatt”. Lång tid efteråt kunde de skratta gott bara någon berörde ordet hatt och när de kom ut från restaurangen stod herr Blad vid en busshållplats tvärs över vägen. Gud såg upp mot himlen där molnen drog fram som osaliga andar.
– Det friskar på hörru Per, konstaterade Han samtidigt som Han fällde upp kragen på sin nyvunna rock. En omnibus kom resande och de slank in i den tillsammans med herr Blad och så bar det av mot nya eskapader.

Lina Bäckström