Petteri Nuottimäki, Simulanterna anfaller (Kartago förlag)

Petteri ”Peppe” Nuottimäki är en rolig snubbe! Det vet all de som läst hans alster som publicerats i div. fora och de som sett filmen Smala Sussie. Nu slår han till med sitt första fulla seriealbum och det gör han bra. Hans absurda humor får anmälaren allt som oftast att skratta för sig själv, och ibland känner han även igen figurer – fast deras karaktär här är skruvad tio varv – från sin egen lilla verklighet. Detta gäller framför allt min favorit i albumet, Dirtpunkaren Ramon. Som tur är dyker denne figur upp mer än gång. Andra serier håller kanske inte lika hög klass; någon gång blir humorn rent av tröttande eller förefaller nästan saknas. Att en sådan här samling serier och skämtteckningar blir mindre rolig om man läser den i ett svep är en självklarhet. Det blir skämt på skämt tills en viss trötthet infinner sig hos läsaren. Detta är dock en anmärkning som jag tror alla album av detta slag får. Självfallet blir det roligare om man läser dem etappvis; det hör nästan till sakens natur när det gäller alster som ursprungligen varit tänkt för att publiceras entitetsvis. Min egentliga kritik mot albumet är dock följande: Det hade varit trevligt om Kartago förlag hade skrivit var serierna tidigare publicerats eller om några är helt nytecknade. Att en del tidigare har publicerats märker man även om man inte känner dem. Orsaken till detta leder oss till anmärkning två: Jag saknar en bättre redigering. Skämtteckningar och serier som publicerats i sin helhet behöver inte med nödvändighet redigeras om inför bokutgivning, men när det gäller följetänger som gått i dagspress är detta däremot oftast fallet. När varje strip publiceras för sig, kan en inledande rad som sammanfattar strippen innan vara på sin plats. Men lästa i följd ter sig sammanfattningar som ”Fille har fått en oväntad väckning.”, ”Fille har bett Gud visa leg.” och ”Fille talar med Gud.” meningslösa; de sammanfattar ju bara vad man precis läst. En viss bortredigering av sådant hade gjort läsningen mer harmonisk.

Teckningarna då? Peppes teckningsstil är oerhört enkel; många gånger är det bara talande huvuden, ibland med ett par armar till. För egen del associerar jag lite till Charles M. Schultz, och det säger oss att stilen är bra för att förmedla det viktigaste: handling och skämt. Peppe tecknar inte ett streck i onödan. Men varför skulle han göra det? Som det är nu är Simulanterna anfaller ett starkt humoralbum, som trots anmärkningarna är väl värt att införskaffa.

Anders Hedman