I bland har man fel. Ett läckert utanverk kan dölja en tråkig bok och tvärtom. Jag bad förlaget om ett recensionsexemplar av denna bok eftersom jag kände till den och visste att den ehuru tämligen okänd i Sverige, ändå rankas som en milstolpe i rysk litteratur. Innan jag satte tänderna i den 569 sidor tjocka (kommentarerna borträknat) romanen läste igenom vad jag kunde finna om den i mina litteraturhistoriska böcker och på "nätet". Jag skall villigt erkänna att jag blev lite orolig att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag tycker om de ryska romaner jag läst tidigare (Pasternak, Tolstoj och Dostojevskij), men de är som bekant väldigt tjocka och det är ofta en stor mängd romanfigurer att hålla isär. Det är väl dessa faktorer som gör att vissa upplever dem som svårlästa trots att de är enkla och raka i berättandet. Om Petersburg hade jag emellertid läst att den skulle vara mycket experimentell, att den inte skulle ha någon handling (blott ett flöde á la Ullyses – vilken jag icke läst), och inte heller någon huvudperson, förutom själva staden Petersburg. I förordet skriver översättaren om Belyjs märkliga interpunktion, med semikolon istället för punkter. Någon annan skribent hade även talat om hur Belyj inspirerats av musik i uppbyggnaden av romanen. Det lät nästan som om jag hade en 569 sidor lång lyrisk dikt framför mig…

I några dagar låg romanen på soffbordet och jag brukade ta upp den och beundra det oerhört vackra bandet. Det är helt i lila klot, med en påklistrad sekelskiftesbild av Nevskij Prospekt och titeln är tryckt i guldbokstäver. Förlaget Murbräckan som inte bara förtjänar att lyftas fram för deras utgivning av rysk kvalitetslitteratur, bör även få ett extra omnämnande för deras omsorg om böckernas yttre. Här har vi ett förlag som verkligen inte behöver ta åt sig av min drapa om bokbranschen för några nummer sedan. Hur som helst. Till slut övervann lusten att ge sig i kast med verket det initiala motståndet och jag började läsa. Det första som slog mig var att den inte alls var särskilt svår att hänga med i, tvärtom blev romanen snabbt riktigt underhållande. Det experimentella bestod inte (som så ofta) i att göra det svårt för läsaren, utan tvärt om i några olika grepp angående berättarteknik och typografi som istället ökade romanens uttrycksfullhet. För att ta några exempel: En dialog kan se ut så här:

- Aj, aj, aj…Var är nyckeln?
- ?
- !
- A!..
- Nå,där…
- Så, bra…
(s. 315)

Frågor och förvåning kan alltså uttryckas endast med ett fråge- eller utropstecken. Vidare behöver inte flera meningar på varandra inledda av tankstreck betyda att det är flera personer som konverserar, det kan lika gärna vara en och samma person som säger något stötvis eller med pauser mellan utsagorna.

Ett annat originellt grepp är att förskjuta vänstermarginalerna stegvis över en del av en sida. Ibland förstår man inte vad Belyj har velat uppnå med detta, men när han skriver om den för handlingen så centrala bomben blir det oerhört effektivt – som läsare känner man den fruktade tryckvågen formligen pressa ihop textstyckena.

Handlingen, ja. Romanen utspelar sig – för den som inte gissat det – i Sankt Petersburg. Året är 1905 och revolutionen står för dörren. Senatorn Ableuchov lever sitt liv i ett stort hus i mitt i staden. Han bor med sin son och sitt tjänstefolk, sedan hans fru lämnat honom för en italiensk konstnär. Sonen umgås i revolutionära kretsar och får i uppdrag att utplacera en tidsinställd bomb – hos sin egen far! Bomben tickar på i byrålådan och tidpunkten för dess detonation kryper allt närmare. Mot slutet blir det bitvis riktigt spännande. Jag skall dock inte – som en annan kritiker gjorde – avslöja hur det slutar. Detta kan låta som en tunn soppa att koka roman på men Belyj lyckas göra det intressant överlag. Boken är tämligen underhållande och delvis spännande. Belyj målar en stämningsbild över en intressant tidsperiod i Rysslands historia. De revolutionära stämningarna, socialistmöten och allmän grådaskig sekelskiftesatmosfär bildar fonden mot vilken förvecklingarna och händelserna utspelar sig.

Belyj själv skrev om boken några år senare och förkortade den starkt. Den version som Murbräckan introducerar för den svenska publiken är dock originalet. Trots att jag i det stora hela är positivt inställd till romanen kan jag ändå se varför Belyj kortade ner den: den har sina longörer. Hans poetiska, ”musikaliska” prosa är för det mesta njutbar, men kan någon gång bli också bli långrandig. Jag kan tänka mig att verket vann något på att kortas ner en bit.

Bokens översättare Kjell Johansson, skriver i förordet att Belyjs musikaliska prosa ”sätter översättaren på svåra prov”. Och det är jag den siste att betvivla. Utan att kunna ett ord ryska kan jag dock konstatera att Johansson förmodligen gjort ett bra jobb. Hans svenska är mycket njutbar och har precis den rätta, svagt ålderdomliga, doften som jag tycker en sådan här roman skall ha. (Fast han kunde väl klämt in någon konjunktiv!)

Ibland har man fel. Ett läckert utanverk kan dölja en tråkig bok och tvärtom. I det här fallet är dock både utan- och innanverket av hög klass. Den svenska utgåvan av denna bok är av vikt både för dess läsvärde och för dess litteraturhistoriska värde.

Anders Hedman