Joakim Pirinen – Ingens bästa vän (Nordstedts förlag 2004)

1989 firade tidningen Galago sin 10-årsfest i en lokal vid S:t Eriksplan. När jag vid det tillfället, 16 år gammal, köpte en öl av Joakim Pirinen passade jag på att fråga honom när nästa seriebok av hans hand kunde tänka komma ut. Svaret blev, vill jag minnas: ”Jag vet inte. Jag måste först lära mig att teckna med färre streck. Alla mina bilder är fyllda av streck.” Nu har 15 år gått sedan händelsen, och jag bläddrar i Pirinens senaste bok Ingens bästa vän, och ställer mig frågan om han lyckats i sitt uppsåt. Svaret blir, tror jag, både ja och nej. Han kan numera teckna serier som är fyllda av blanka fält, ”klara” linjer och geometriska figurer. Det visar han i vissa serier i senaste boken och han har visat det även i de andra böckerna han givit ut sedan 1989. När man läser Ingens bästa vän Ändå får man lite av en känsla att dessa serier är något tillkämpade, att den verklige Pirinen finns i de orgier av små, små streck som hans serier består av när han verkligen får släppa lös. Han är ju en mycket skicklig tecknare, och ofta är hans teckningar ändå föredömligt lättavlästa. Undantag finns dock, som t.ex. serien på sid. 115 där mycket skall till för att man över huvud skall kunna utläsa vad teckningarna föreställer - och det är naturligtvis meningen. Det vi ser i denna serie är Pirinen som gör parodi på Pirinen!

Jag minns ett annat uttalande av Pirinen, jag tror det var i Seriefrämjandets tidskrift Bild & bubbla. Det gällde Ulf Lunkvists serier, och Pirinen ansåg att Lundkvist ibland gjorde det för lätt för sig, att han försökte klara sig utan en poäng. Att jag nämner detta beror inte på att jag vill anklaga Pirinen för att kasta sten i glashus, men uttalandet stämmer tyvärr bra in på Ingens bästa vän. Boken är 168 sidor tjock, vilket är mycket för en seriebok, och den hade med fördel minskats med kanske en tredjedel. Jag syftar på en del nonsensartade serier som verkar bära på embryon till något bra, men där det känns som om Pirinen inte riktigt orkat bry sig om att föra idén i hamn. Det gäller exempelvis serierna ”Självporträtt” och ”Naturträne”.

Lejonparten av boken håller dock sedvanlig Pirinenklass. Han är alltid igenkänlig samtidigt som han ständigt utvecklas som tecknare, och han verkar ha en osinlig källa för nya, skruvade idéer och uppslag. Många av serierna i den senaste boken är alldeles fantastiska i sitt uppochnervändande av verkligheten, de skildrar människor och miljöer sedda i en svart skrattspegel. Med detta menar jag att humorn väger lika tung som svärtan i denna bok, om än inte nödvändigtvis i samma serie.

För att på Per Ahlmarkskt manér fortsätta att se Pirinens nya bok i skenet av gamla citat, så vill jag minnas något han skrev i boken som såldes i samband med Kulturhusets i Stockholm utställning om serier 1986. Det var något i stil med, att som serietecknare är det bättre att försöka skaffa sig en bred repertoar av stilar än att gå in för att skaffa sig en originell stil. Detta är något som han tveklöst levt upp till under åren som gått. I Ingens bästa vän bevisar han återigen sin bredd och sin strävan att utvecklas. I de återkommande serierna om Döda paret associerar jag till Max Andersson och i ”Spider-Man på Gotland” och ”Superhajen och hans äventyr!” tänker jag på den surrealistiske serietecknaren John Andersson. I en annan serie tecknar han i en medvetet medeltida stil och på några ställen är han extremt naivistisk.

Det är således inget fel på vare sig Pirinens idéer eller hans teckningar. Man får känslan av att båda formligen sprutar ur honom. Det är förstås alltid en stor händelse i den svenska serievärlden när en ny Pirinen kommer ut, även om det är oundvikligt att man jämför med hans tidigaste böcker. Och för en som skapat sådana mästerverk är det förstås alltid en hård match att leva upp till förväntningarna. Ingens bästa vän klarar sig förhållandevis bra. Ändå är inte boken det mästerverk som jag tror att Pirinen skulle kunna prestera. Det är som om han ger sig den ena idén efter den andra i våld, istället för att sovra och verkligen arbeta igenom några av de starkaste. Den längsta serien i Ingens bästa vän är på drygt 20 sidor, men har endast två rutor per sida. Jag skulle önska att Pirinen försökte sig på en längre berättelse igen, gärna en hel bok med endast en serie. Han har gjort det en gång, med Socker-Conny, och lyckades med ett schysst järnrör skriva in sig inte bara i den svenska seriehistorien, utan även – framtiden kommer ge mig rätt! – den svenska litteraturhistorien.

Anders Hedman