Ett bidrag till svensk musikhistoria

Svensk punk 1977-81. Varför tror du vi låter som vi låter...(Atlas förlag) Benke Carlsson, Peter Johansson, Pär Wickholm (251 sidor, häftad)

När undertecknad flyter omkring med blott näsan över ytan i saknades ocean, där han befinner sig sedan nyheten om författarinnan Mare Kandres plötsliga död briserade, borde Slynglar naturligtvis ha en hyllning till henne i litteraturspalten. Men då inga ord kan vara tillräckliga för att beskriva sorgen, inga poem tillräckligt vackra för att hylla henne och hennes författarskap, låter vi hyllningen kvarstå tills vi funnit en form som når upp till hennes storhet, hennes författarskaps skri i natten, och till dess omänskliga mänsklighet.

Istället ägnas detta nummers spalt istället åt en bok som legat på mitt skrivbord och pockat på att recenseras ett tag. Och som av en märklig slump är faktiskt Mare Kandre med i boken, både på en underbart vacker helsidesbild och med några intervjucitat. Boken i fråga är Svensk punk 1977-81. Varför tror du vi låter som vi låter..., som utkom förra året.

Titeln beskriver vad boken handlar om: svensk punk mellan dessa dess första år, helt enkelt. Den är uppenbarligen inspirerad av den amerikanska boken Please kill me, vilken handlar om den motsvarande amerikanska punkscenen. Likheten består framför allt i att båda böckerna förutom för- eller efterord endast består av intervjucitat, som berättar historier och anekdoter om punkens tidiga år. Svensk punk 1977-81 är indelad i tre större avdelningar, en för stockholms-, en för göteborgs-, och en för malmöpunken. Trots det stora intresse som finns för denna tid och musik har dess historia ännu inte skrivits, men Svensk punk 1977-81 är ett gott bidrag till denna. Faktum är att inget av de viktigare namnen från tiden saknas bland intervjuerna, och myriader av rent musikaliskt mindre viktiga namn har lämnat intressanta bidrag. Detta är också en av bokens styrkor, att den visar på mångfalden av grupper, personligheter och inte minst stilar inom punken. Mindre band, som många gånger förblivit helt okända för den skivköpande befolkningen, förlänas nästan lika generöst utrymme som mer välkända orkestrar som KSMB, Skabb och Grisen Skriker.

Den oöverskådliga mångfalden inom punken kommer som sagt till uttryck i boken, och det är både dess styrka och dess svaghet. Layouten och bildmaterialet går i stil med punkens ”anarkistiska” estetik, och förmedlar lite av den känsla som fanzinen som florerade kring denna tid hade. Svagheten är att boken samtidigt blir oöverskådlig. Den ena anekdoten avlöser den andra, och författarna har samlat berättelserna så de bildar en struktur där ett tema, framför allt historien om varje band, är samlat, och alla de intervjucitat som rör detta följer på varandra. Strukturen är dock svårt att se när man bläddrar i boken och man får intrycket av att texterna följer på varandra utan någon större tanke bakom. Problemet uppkommer om man till exempel vill läsa om Mögel, då måste man bläddra tills man hittar intervjucitat som handlar om just denna grupp, trots att de är samlade på samma sidor. Några avsnittsrubriker utöver de tre kapitlen hade gjort boken betydligt mer lätthanterlig, och bäst vore förstås om den även vore läsaren behjälplig med en innehållsförteckning.

Här skall framhållas att boken avslutas med ett index över de intervjuade personerna, med en kort personhistorik och information om nuvarande sysselsättning (t.ex. ”musikprostituerad”). Det är mycket bra eftersom även den som har en viss kunskap om punkrörelsen knappast känner till alla namnen och vad de gör nu. Synd bara att det inte hänvisas till de sidor personernas citat återfinns på.

Illustrationerna i boken består till stor del av samtida tidningsurklipp. Det är ett mycket trevligt inslag, vilket bidrar till understryka den tidsbild som många av de intervjuade vill förmedla. Tyvärr är urklippen lagda lite ”punkigt” på varandra, vilket passar bra in i bokens estetik, men är retfullt för den som vill läsa artiklarna och recensionerna i sin helhet. Annars är illustrationsmaterialet föredömligt bra. Mängder av snygga illustrationer, av vilka flertalet sällan setts i tryck tidigare. Naturligtvis hade det varit trevligt om en del av bilderna hade varit i färg, men man förstår samtidigt att författarna valt att endast trycka i svartvitt. Dels är svartvitt snyggt, dels är det förstås en ekonomisk fråga. En sådan här bok bör inte kosta för mycket. Dels skulle det inte kännas lika punkigt om den vore glassig och inbunden, dels vill författarna förstås sälja så mycket som möjligt, vilket säkert är lättare med en enklare utgåva (ty punkens ideal om att inte tjäna något på sin verksamhet är väl sen länge döda och begravda?).

Gnället är avklarat och nu det väsentligaste: Detta är en bok vilken den som är intresserad av denna musik och detta mode (för det är ju mode i lika hög utsträckning) definitivt bör skaffa sig. Den är intressant och rolig, och du lär dig garanterat en massa du inte visste om dina favoriter. Det handlar inte om att man endast läser de bitar som handlar om ens favoritband, utan läsaren fångas av berättelserna och märker snart att han med intresse läser om band och folk han aldrig hört talas om. Till och med kapitlet om göteborgspunken är intressant, trots att musiken därifrån som bekant höll en betydligt lägre standard än den från Stockholm och Malmö.

Anders Hedman

Fotnot: Att Mare Kandre är med i boken beror förstås på att hon sjungit med band som haft kopplingar till punkscenen.