Johan Ludvig Runebergr

DEN ENDA STUNDEN

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden

SORG OCH GLÄDJE

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena,
Än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och mn glädje vemod.