Saknad
Hon satte sig ner för att skriva ett brev.
”Älskade, jag skriver till dig nu när det är för sent. Men jag måste förklara mig, säga allt det som inte blev sagt, det som fastnade mellan raderna och förblev osagt och stumt.”
Hon svalde och bet sig i läppen.
”Du började finnas för mig den kvällen vi träffades och du tog min hand. När du tvingade på mig din mjuka kyss. Jag var inte alls beredd på hur du skulle översvämma mig med din närhet. Jag var inte alls beredd på hur din kyss skulle smaka, och hur den skulle landa i mig full av längtan.
Du rörde vid mig. Din kyss rörde vid mig. Din kyss sved. Den försökte slå rot i mig trots att allt som fanns kvar av mig var hårt och förtorkat. Jag var som död, men under ytan väntade jag på dig. Jag var som en torr öken som längtar efter vatten, och när regnet äntligen kommer blommar öknen. Och regnet kom. Och öknen blommade. Och du slog rot.
Jag älskade dig. Plötsligt älskade jag dig bara. Oförklarligt och självklart. Det var som om jordklotet – kanske universum - alltid lutat en aning och plötsligt fått en liten knuff… och plötsligt hamnat rätt. Det var så enkelt, så självklart och logiskt. Det var som om verkligheten helt oväntat blivit tydlig och klar, som om TV-bilden plötsligt fått ny skärpa, som om universum och alla dess delar kommit på rätt plats.
Jag idealiserade dig inte. Jag tyckte jag såg dig precis som du var. Det var bara det att du var allt jag alltid sökt, allt jag alltid längtat till. Jag älskade din mjukhet, din ömhet, din omtanke. Du var så olik allt annat jag mött tidigare. Du var varsam som vatten som glider fram i ett mjukt flöde eller regn som faller länge från himlen i små, små droppar… ”
Hon tittade på brevet och tänkte efter. Ljög hon? Beskrev orden hon skrivit verkligen det hon hade känt? Visste han allt detta? Skrev hon ett brev till honom för att berätta, även om han redan visste allt? Hade hon någonsin sagt allt detta till honom?
Hon fortsatte:
”Du blev mitt vatten. Du öppnade slussarna som slammat igen…”
Hon tittade irriterad på det hon skrivit. Det lät så banalt, som en dålig roman för kvinnor som inte riktigt förstår verklighetens råhet. Tårarna började sakta glida ner för hennes kinder och landade på brevet. De blev till runda mörka fläckar på pappret. Tårarna hade hoppat tyst och försiktigt från hennes ansikte, och spridit sig över brevpappret. När de nu sökte sig in i brevet gjorde de pappret mjukt och stötte ibland på bokstävernas spretiga små svarta myrben och misshandlade dem, deformerade dem.
”Älskade, du höll om mig hela natten. Du ville inte släppa taget, inte tappa greppet. Det var som om du trodde att du höll en dröm i din famn och att den skulle försvinna om du somnade om, om du inte höll fast den med kropp och själ. Du tvingade på mig din närhet, och jag… jag ville bara fly. Jag ville slänga mig ut genom fönstret och flyga iväg. Jag var så rädd. Du var så nära, så närvarande. Du röde vid min själ, men nu… Nu finns du inte mer. Det enda som finns kvar är bara en smärtsam icke-närvaro av dig, som om man rivit bort en del av min själ, en del av min kropp.
Verkligheten har blivit ett pussel… ett krig… en smärtans väg.
Saknad
Saknad efter vatten
Törst
Saknad efter dig
Din omfamning
Din röst
Ditt bröst.”
Hon kände att hon föll ner i en avgrund, ett bottenlöst svalg hon länge hade varit på väg att falla in i, men undvikit. En bottenlös klyfta som verkade mörk och välkomnande, men också ändlös och farlig. Hon hade varit här förut, men backat. Den här gången backade hon inte. Hon tillät sig att gå närmare och närmare tills hon stod alldeles vid kanten av gapet i någon hundradelssekund, innan hon fattade beslutet att låta sig falla mot avgrundens botten. Hon var inte rädd längre.
”Varför? Varför är du inte här? Varför klev du in i den jävla bilen? Varför lämnade du mig? Varför lät du en bilfärd ta dig ifrån mig? Varför lät du en sekund skilja oss åt? Varför? Varför? VARFÖR?!”
Hon skrek högt och förvånade sig själv. Hade hon somnat? Hon kände att hon hade fallit till botten av avgrunden och nu landat mitt i ett träsk. Det luktade vidrigt och hon hade svårt att se och att gå.
”De fick såga ut dig.
De höll på i timmar.
Redan när jag fick telefonsamtalet till min mobil var det troligen för sent.
Du var redan medvetslös, och skulle aldrig vakna igen. Jag slog sönder mobilen. Det var långt senare. Jag slängde den mot en vägg och hoppade på den. Jag gjorde slut på den med din största hammare, efter att jag förbannat den och hela dess släkt. Det kändes inte bättre, bara tomt. Jag hatar den jävla mobilen! Jag hatar alla jävla mobiler! Jag kommer alltid att hata den jävla mobilen!”
Hon kände att orden rann ur henne som en vårflod. Hon behövde inte leta efter orden för att uttrycka vad hon ville säga, allt fanns plötsligt där och det forsade ur henne.
”Och sen var det en evig väntan.
Ett livs helvete, en evighets helvete, eller bara en vecka…”
Hon tänkte efter. Kunde det verkligen bara ha varit en vecka… en ynklig liten vecka? Hur mycket kan en liten vecka rymma? Hur många timmar var det? Tjugofyra gånger sju…
Hon klottade 24 x 7 längst upp på pappret. Svaret blev 168 - Etthundrasextioåtta timmar.
Vad är etthundrasextioåtta timmar i en människas liv? Etthundrasextioåtta timmar av ovisshet, tänkte hon innan hon fortsatte med brevet.
”Etthundrasextioåtta timmars total ovisshet
Läkarnas rapporter och förklaringar.
Långa medicinska termer.
Jag försökte förtvivlat förstå vad läkarna sa. Din kropp var nedbruten. Inte mycket fungerade. Och situationen var inte stabil, och ville inte stabilisera sig heller. Allt kunde, och förändrades också timme för timme, minut för minut. Jag sprang förtvivlad fram och tillbaka i det rum där du låg, eller i korridorerna när de skickade ut mig, när jag inte fick vara hos dig.”
Hon visste inte riktigt vad han skulle tycka om detta. Hade han sett sig själv? Hade han kunnat se henne? Jo, det visste hon att han hade. Hon kände att han hade svävat ovanför sin kropp, fortfarande knuten till den, på väg ur den – på väg bort från den, men fortfarande där närvarande på något sätt.
”Svårast hade läkarna att förutsäga vilka skador som drabbat din hjärna. Din söta lilla hjärna som hade fungerat så fantastiskt hittills. Din hjärna som var du och allt du kom ihåg, tänkte och var. Din hjärna som tänkte ut de mest underbara idéerna som du delade med mig, eller de fnoskigaste tankarna som fick mig att ibland undra om du verkligen var född på jorden.”
Hon glömde bort att han var borta för en liten stund. Hon satt och mindes alla orden, alla tankarna de delat. Speciellt de som gjort henne medveten om hur liten och naiv han var på vissa plan, som ett litet barn - pojken i honom. En känsla av värme spred sig genom hennes kropp, men den hann inte sprida sig länge förrän en isande vind gav henne gåshud och bar med sig henne tillbaka till veckan då allt förändrades.
”Din hjärna visade tecken på skador, blödningar, interna blödningar… och sen en massa termer igen. Långa namn på tillstånd med för- och efternamn på latin och jag lyssnade på orden. De förvandlades till odjur - monster i en tecknad film. Monstren var fula, men inte speciellt farliga tills de började tugga på dig, på din kropp, på din hjärna. Jag vaknade skrikande när jag väl lyckades sova några timmar. I drömmen och i verkligheten ville jag skydda dig ifrån monstren. Jag ville sy ihop din stackars hjärna med nål och tråd, läka den med kyssar, med omfamningar, men det slutade aldrig väl i drömmarna. En gång drömde jag att jag verkligen skulle kunna läka alla dina sår med mina magiska kyssar, men när jag började kyssa dig så rann istället blodet ut ur dina sår och blötte ner min mun, mina kläder tills allt var bara rött blod och köttslamsor. Jag vaknade skrikande och blev lite lättad när jag insåg att det hade varit en mardröm, bara för att i nästa stund inse att verkligheten inte var bättre. Den gången grät jag nästan.”
Hon stelnade till, och insåg plötsligt att hon inte hade gråtit. Under hela denna långa månad som gått sedan den sekund som ändrade och slog sönder hela hennes liv, hade hon bara gråtit enstaka tårar. Nu översvämmade gråten henne och orden stockade sig i halsen på henne.
”Jag ville inte låta dig gå! Jag lovar att jag gjorde allt för att hålla dig kvar! Jag försökte verkligen att hålla dig kvar. Men jag kunde inte! Jag gjorde allt jag kunde! Det fanns inget jag kunde göra! Läkarna förmådde inte hålla dig vid liv... JAG VILLE INTE LÅTA DIG GÅ!”
Hon lugnade sig lite och en våg av längtan gick igenom hennes kropp från strand till strand när hon nu åter mindes honom. Den första vågen blandades med en större våg som egentligen var början på ett hav av sorg, men hon hann uppfatta det, hon hann se det i ögonvrån, och lyckades hejda det. Hon höll tillbaka det. Lät det inte växa.
Jag orkar inte mer idag, tänkte hon. Jag måste sova. Det är sent och jag orkar inte mer. Hon reste på sig och vek ihop brevet. I morgon skulle hon gå med det till hans grav.
Hon gick in på toaletten för att borsta tänderna. När hon blundade smög han sig in ljudlöst genom dörren som stod på glänt.
– Hej, sa han. Är det dags att lägga sig nu?
Hans famn var varm. Han luktade ljuvligt och välbekant när hon tryckte sitt ansikte mot hans bröst och andades in honom.
– Mmmmm…, var allt hon kunde få fram.
Hon somnade i hans omfamning, och visste att han skulle hålla om henne hela natten. Inte ens när morgonen kom skulle han släppa taget, inte ens när hon skulle gå till arbetet. Det var inte förrän det var alldeles nödvändigt som hon släppte honom. Men än var det natt, och natten lovade många timmars närhet.
Cristina Fuentes
Till Daniel
Bild: Joakim Ceder
Hon satte sig ner för att skriva ett brev.
”Älskade, jag skriver till dig nu när det är för sent. Men jag måste förklara mig, säga allt det som inte blev sagt, det som fastnade mellan raderna och förblev osagt och stumt.”
Hon svalde och bet sig i läppen.
”Du började finnas för mig den kvällen vi träffades och du tog min hand. När du tvingade på mig din mjuka kyss. Jag var inte alls beredd på hur du skulle översvämma mig med din närhet. Jag var inte alls beredd på hur din kyss skulle smaka, och hur den skulle landa i mig full av längtan.
Du rörde vid mig. Din kyss rörde vid mig. Din kyss sved. Den försökte slå rot i mig trots att allt som fanns kvar av mig var hårt och förtorkat. Jag var som död, men under ytan väntade jag på dig. Jag var som en torr öken som längtar efter vatten, och när regnet äntligen kommer blommar öknen. Och regnet kom. Och öknen blommade. Och du slog rot.
Jag älskade dig. Plötsligt älskade jag dig bara. Oförklarligt och självklart. Det var som om jordklotet – kanske universum - alltid lutat en aning och plötsligt fått en liten knuff… och plötsligt hamnat rätt. Det var så enkelt, så självklart och logiskt. Det var som om verkligheten helt oväntat blivit tydlig och klar, som om TV-bilden plötsligt fått ny skärpa, som om universum och alla dess delar kommit på rätt plats.
Jag idealiserade dig inte. Jag tyckte jag såg dig precis som du var. Det var bara det att du var allt jag alltid sökt, allt jag alltid längtat till. Jag älskade din mjukhet, din ömhet, din omtanke. Du var så olik allt annat jag mött tidigare. Du var varsam som vatten som glider fram i ett mjukt flöde eller regn som faller länge från himlen i små, små droppar… ”
Hon tittade på brevet och tänkte efter. Ljög hon? Beskrev orden hon skrivit verkligen det hon hade känt? Visste han allt detta? Skrev hon ett brev till honom för att berätta, även om han redan visste allt? Hade hon någonsin sagt allt detta till honom?
Hon fortsatte:
”Du blev mitt vatten. Du öppnade slussarna som slammat igen…”
Hon tittade irriterad på det hon skrivit. Det lät så banalt, som en dålig roman för kvinnor som inte riktigt förstår verklighetens råhet. Tårarna började sakta glida ner för hennes kinder och landade på brevet. De blev till runda mörka fläckar på pappret. Tårarna hade hoppat tyst och försiktigt från hennes ansikte, och spridit sig över brevpappret. När de nu sökte sig in i brevet gjorde de pappret mjukt och stötte ibland på bokstävernas spretiga små svarta myrben och misshandlade dem, deformerade dem.
”Älskade, du höll om mig hela natten. Du ville inte släppa taget, inte tappa greppet. Det var som om du trodde att du höll en dröm i din famn och att den skulle försvinna om du somnade om, om du inte höll fast den med kropp och själ. Du tvingade på mig din närhet, och jag… jag ville bara fly. Jag ville slänga mig ut genom fönstret och flyga iväg. Jag var så rädd. Du var så nära, så närvarande. Du röde vid min själ, men nu… Nu finns du inte mer. Det enda som finns kvar är bara en smärtsam icke-närvaro av dig, som om man rivit bort en del av min själ, en del av min kropp.
Verkligheten har blivit ett pussel… ett krig… en smärtans väg.
Saknad
Saknad efter vatten
Törst
Saknad efter dig
Din omfamning
Din röst
Ditt bröst.”
Hon kände att hon föll ner i en avgrund, ett bottenlöst svalg hon länge hade varit på väg att falla in i, men undvikit. En bottenlös klyfta som verkade mörk och välkomnande, men också ändlös och farlig. Hon hade varit här förut, men backat. Den här gången backade hon inte. Hon tillät sig att gå närmare och närmare tills hon stod alldeles vid kanten av gapet i någon hundradelssekund, innan hon fattade beslutet att låta sig falla mot avgrundens botten. Hon var inte rädd längre.
”Varför? Varför är du inte här? Varför klev du in i den jävla bilen? Varför lämnade du mig? Varför lät du en bilfärd ta dig ifrån mig? Varför lät du en sekund skilja oss åt? Varför? Varför? VARFÖR?!”
Hon skrek högt och förvånade sig själv. Hade hon somnat? Hon kände att hon hade fallit till botten av avgrunden och nu landat mitt i ett träsk. Det luktade vidrigt och hon hade svårt att se och att gå.
”De fick såga ut dig.
De höll på i timmar.
Redan när jag fick telefonsamtalet till min mobil var det troligen för sent.
Du var redan medvetslös, och skulle aldrig vakna igen. Jag slog sönder mobilen. Det var långt senare. Jag slängde den mot en vägg och hoppade på den. Jag gjorde slut på den med din största hammare, efter att jag förbannat den och hela dess släkt. Det kändes inte bättre, bara tomt. Jag hatar den jävla mobilen! Jag hatar alla jävla mobiler! Jag kommer alltid att hata den jävla mobilen!”
Hon kände att orden rann ur henne som en vårflod. Hon behövde inte leta efter orden för att uttrycka vad hon ville säga, allt fanns plötsligt där och det forsade ur henne.
”Och sen var det en evig väntan.
Ett livs helvete, en evighets helvete, eller bara en vecka…”
Hon tänkte efter. Kunde det verkligen bara ha varit en vecka… en ynklig liten vecka? Hur mycket kan en liten vecka rymma? Hur många timmar var det? Tjugofyra gånger sju…
Hon klottade 24 x 7 längst upp på pappret. Svaret blev 168 - Etthundrasextioåtta timmar.
Vad är etthundrasextioåtta timmar i en människas liv? Etthundrasextioåtta timmar av ovisshet, tänkte hon innan hon fortsatte med brevet.
”Etthundrasextioåtta timmars total ovisshet
Läkarnas rapporter och förklaringar.
Långa medicinska termer.
Jag försökte förtvivlat förstå vad läkarna sa. Din kropp var nedbruten. Inte mycket fungerade. Och situationen var inte stabil, och ville inte stabilisera sig heller. Allt kunde, och förändrades också timme för timme, minut för minut. Jag sprang förtvivlad fram och tillbaka i det rum där du låg, eller i korridorerna när de skickade ut mig, när jag inte fick vara hos dig.”
Hon visste inte riktigt vad han skulle tycka om detta. Hade han sett sig själv? Hade han kunnat se henne? Jo, det visste hon att han hade. Hon kände att han hade svävat ovanför sin kropp, fortfarande knuten till den, på väg ur den – på väg bort från den, men fortfarande där närvarande på något sätt.
”Svårast hade läkarna att förutsäga vilka skador som drabbat din hjärna. Din söta lilla hjärna som hade fungerat så fantastiskt hittills. Din hjärna som var du och allt du kom ihåg, tänkte och var. Din hjärna som tänkte ut de mest underbara idéerna som du delade med mig, eller de fnoskigaste tankarna som fick mig att ibland undra om du verkligen var född på jorden.”
Hon glömde bort att han var borta för en liten stund. Hon satt och mindes alla orden, alla tankarna de delat. Speciellt de som gjort henne medveten om hur liten och naiv han var på vissa plan, som ett litet barn - pojken i honom. En känsla av värme spred sig genom hennes kropp, men den hann inte sprida sig länge förrän en isande vind gav henne gåshud och bar med sig henne tillbaka till veckan då allt förändrades.
”Din hjärna visade tecken på skador, blödningar, interna blödningar… och sen en massa termer igen. Långa namn på tillstånd med för- och efternamn på latin och jag lyssnade på orden. De förvandlades till odjur - monster i en tecknad film. Monstren var fula, men inte speciellt farliga tills de började tugga på dig, på din kropp, på din hjärna. Jag vaknade skrikande när jag väl lyckades sova några timmar. I drömmen och i verkligheten ville jag skydda dig ifrån monstren. Jag ville sy ihop din stackars hjärna med nål och tråd, läka den med kyssar, med omfamningar, men det slutade aldrig väl i drömmarna. En gång drömde jag att jag verkligen skulle kunna läka alla dina sår med mina magiska kyssar, men när jag började kyssa dig så rann istället blodet ut ur dina sår och blötte ner min mun, mina kläder tills allt var bara rött blod och köttslamsor. Jag vaknade skrikande och blev lite lättad när jag insåg att det hade varit en mardröm, bara för att i nästa stund inse att verkligheten inte var bättre. Den gången grät jag nästan.”
Hon stelnade till, och insåg plötsligt att hon inte hade gråtit. Under hela denna långa månad som gått sedan den sekund som ändrade och slog sönder hela hennes liv, hade hon bara gråtit enstaka tårar. Nu översvämmade gråten henne och orden stockade sig i halsen på henne.
”Jag ville inte låta dig gå! Jag lovar att jag gjorde allt för att hålla dig kvar! Jag försökte verkligen att hålla dig kvar. Men jag kunde inte! Jag gjorde allt jag kunde! Det fanns inget jag kunde göra! Läkarna förmådde inte hålla dig vid liv... JAG VILLE INTE LÅTA DIG GÅ!”
Hon lugnade sig lite och en våg av längtan gick igenom hennes kropp från strand till strand när hon nu åter mindes honom. Den första vågen blandades med en större våg som egentligen var början på ett hav av sorg, men hon hann uppfatta det, hon hann se det i ögonvrån, och lyckades hejda det. Hon höll tillbaka det. Lät det inte växa.
Jag orkar inte mer idag, tänkte hon. Jag måste sova. Det är sent och jag orkar inte mer. Hon reste på sig och vek ihop brevet. I morgon skulle hon gå med det till hans grav.
Hon gick in på toaletten för att borsta tänderna. När hon blundade smög han sig in ljudlöst genom dörren som stod på glänt.
– Hej, sa han. Är det dags att lägga sig nu?
Hans famn var varm. Han luktade ljuvligt och välbekant när hon tryckte sitt ansikte mot hans bröst och andades in honom.
– Mmmmm…, var allt hon kunde få fram.
Hon somnade i hans omfamning, och visste att han skulle hålla om henne hela natten. Inte ens när morgonen kom skulle han släppa taget, inte ens när hon skulle gå till arbetet. Det var inte förrän det var alldeles nödvändigt som hon släppte honom. Men än var det natt, och natten lovade många timmars närhet.
Cristina Fuentes
Till Daniel
Bild: Joakim Ceder