Järnjungfrun i Sverige

Scream for me Sweden! Iron Maiden i Sverige av Henrik Nyquist (Zoot förlag, inbunden)

De senare årens ökade intresse för rockböcker som vi skrivit om tidigare är en förutsättning för verket som ligger framför mig. Det är roligt att det finns en marknad för så här initierade böcker om ett enda band, även om det nu råkar vara ett av Sveriges populäraste hårdrocksband med en osedvanligt trogen publik det handlar om. Boken gör heller knappast någon besviken; både det inbitne fanset och den som blott tycker att Maiden gjort en del bra musik lär finna denna bok intressant.

Bokens författare är uppenbarligen själv en hängiven beundrare av Maiden, och något annat vore omöjligt om man skall skriva en så här initierad och kunnig bok om ett rockband. Boken innehåller det mesta av intresse kring bandets alla Sverigespelningar, sedan de var här första gången som förband till Kiss 1980. Här finner du låtlistor, diskussioner om konserterna och inspelningar från dessa. Här är vidare tidigare opublicerade bilder, intervjuer med människor som såg konserterna och som träffade bandet. Intressantast av allt är nästan att författaren refererar samtida konsertrecensioner och – dessutom i några fall kontaktar journalisten, som får försöka förklara och ursäkta sin sågning. För sågningar rör det sig i regel om när det gäller de tidiga konserterna. Man glömmer ibland hur föraktad hårdrocken var i början av 80-talet. Om tidningarna över huvud skrev om musiken så var det inte bara en liten fogsvans som begagnades, utan bensindrivna motorsågar. Samma journalister som sågade band som Maiden, AC/DC och Black Sabbath på den tid då de var magiska på scen och skiva, hyllar ofta deras genomkorreograferade stadionspelningar och halvsega skivor idag.

Nåväl, vad jag möjligen saknar i boken är att författaren hade gett oss litet mer skvaller och anekdoter om besöken. Han nämner bandmedlemmarnas drogbruk i början av karriären. Någon måste väl ha gjort bort sig i påtänt tillstånd? Likaså har jag från inblandat håll hört att flera bandmedlemmar innan de stadgade sig var förtjusta i s.k. groupies. Hade vi inte kunnat fått höra lite mer om det? Å andra sidan skall författaren ha heder av att det faktiskt är musiken och den samtida upplevelsen av den som är i centrum. Möjligen kan jag tycka att han är lite väl okritisk, i synnerhet diskografin som är kommenterad av ”hardcore-fanset och samlaren Jonas Svensson”. Nu får man flera gånger upplysningen att en skiva tillhör bandets fem bästa. Men vilka är de fem sämsta, frågar man sig.

Faktum är att det är svårt att vara kritisk mot en sådan här bok. Inte ens det som brukar vara det stora felet med svenska rockböcker, språket, kan man ha alltför mycket invändningar mot. En och annan anglicism slinker förstås med, men inte så det stör. Någonstans står det exempelvis att man kan ”spendera tid”, på ett annat ställe stavar författaren ”dedicera” med k, vilket ju även tyder på att han uttalar ordet efter engelskt manér, alltså med k- istället för med s-ljud. Likaså anser författaren att video bör ha engelsk pluralform med s istället för att följa svenskt mönster med r. Annars är språket bra. Författaren skriver en enkel men sällan banal prosa, med en behaglig rytm.

I det stora hela är detta en exemplarisk bok, av en typ man önskade förunnades fler rockband.

Anders Hedman (som såg Maiden första gången på Isstadion -84)

Maiden! Maiden! Maiden! skanderar fansen.