Alla behöver hjälp!
Hjälp är tillbaka! Men det är bara till namnet Mad-kopian från 60-talet har återuppstått. Snarare är det 80- och 90-talens Galago som man jämför med. En jämförelse som naturligtvis kommer att häfta vid varje tidning som görs av "the original Galago" (för att tala med Sara Olausson) Rolf Classon. Efter att ha släppt Galagoskutan till andra skeppare för några år sedan för att enbart ägna sig åt bokutgivandet (Rolf Classon kallar aldrig seriealbum för annat än böcker), har Galago själv muterat till en tjock serieantologi som kommer ett fåtal gånger om året snarare än den pigga kulturtidskrift den var när Classon stod vid rodret.
Men nu finns det alltså Hjälp. Classon har återigen beslutat sig för att göra en tidning för att kunna presentera sina tecknare i och för att kunna testa nya talanger. Och här kommer den oundvikliga jämförelsen med föregångaren. Den stora likheten mellan (gamla) Galago och Hjälp är att båda innehåller serier och att båda inleds med Classons ledare undertecknade med hans omisskännliga signatur. Det känns tryggt. Några saker är dock annorlunda. Galago var till en början bara delvis en serietidning, men blev med tiden nästan en renodlad sådan. I Hjälp finner man (i alla fall i första numret) ingen poesi eller kulturartikel. En annan skillnad är att Hjälp i "innehållsdeklarationen" i slutet av tidningen deklarerar att den "vill kombinera lusten att rita bra tecknade serier med lusten att tjäna pengar." Det skulle aldrig ha kunnat stå i gamla okommersiella Galago. Innehållet då. Som tur är märks inget av de eventuella kommersiella ambitionerna med Hjälp på innehållet, som sträcker sig över ett lika långt spann mellan konventionellt och experimentellt som det kunde göra i gamla Galago. Innehållet är ojämnt men i det stora hela kvalitativt. Det gamla tecknarstallet är till stor del utbytt mot andra förmågor, men Galagoandan besjälar dem alla (fast nu kanske man bör skriva Hjälpandan framöver) och några gamla bekantskaper återfinns trots allt från 80-talets glada dagar: Charlie Christensen, Gunnar Lundkvist och Kerol Klang. Men man märker att de svenska serierna trots allt har förändrats sedan 80-talet. Den "självbiografiska trenden" man talade om på 90-talet har visat sig snarare vara ett nytt paradigm än en trend. En mycket stor del av serierna i Hjälp förhåller sig till detta på något sätt. Det kan vara att serien signalerar självupplevt genom att berätta i jag-form eller rentav av att tecknaren skriver ut datumen då en händelse i serien inträffat, eller, som i Henrik Tommenius serie, använda en form som driver med genren. Jag tycker att allt material i första numret av Hjälp försvara sin plats, med viss tveksamhet för några alster, som brister på manussidan. Men om man istället koncentrerar sig på höjdpunkterna finns det dessto fler. Classon är fenomenal på att knyta till sig duktiga svenska tecknare. Malin Biller och Marcus Ivarsson är två namn som är nya för undertecknad, men som jag gärna återvänder till. Charlie Christensens Arne Anka passar bra i färg, även om det kanske inte finns så mycket mer att berätta om figuren. Man har läst det förut, men roas likväl. Men Christensens serier kan man alltid läsa bara för de suveräna teckningarna, om man vill. Andra som alltid gör bra saker är Nina Hemmingsson och Daniel Ahlgren, så också i detta magasin. Jag har alltid gillat Gunnar Lundkvist och är förvisso glad över att se hans teckningar i färg. Men jag önskade samtidigt att han provade lite nya former i sitt berättande. Men det är klart du behöver Hjälp. Anders Hedman