Nugen på Uggla

Litteratur finns i många former – det finns tecknade serier, det finns runristningar, det finns prosa och lyrik. Men den allra äldsta formen av litteratur är med stor sannolikhet det sjungna ordet, sånglyriken. Visste du förresten att själva ordet ”lyrik” har sitt ursprung i att man sjöng ackompanjerad av lyra?

En av Sveriges största sånglyriker, eller kanske man skall säga rocklyriker, heter Magnus Uggla. Han visade sin storhet som textförfattare redan med sin första LP, som heter Om Bobbo Viking. Denna skiva består av 10 snapshots ur verkligheten, men det är inte allas verklighet – det är en undre värld bestående av glitter och glamour, transvestiter och sena nätter. Samt kuriöst nog två låtar om raggare. Men det är den glittrande dekadenta världen som dominerar. Låten ”Hallå” innehåller några av de vackrast raderna som formulerats på svenska språket:

Glitterflickan utanför Vickan
försöker komma fram.
Är det verkligen en man
det där?

Ugglas språk är originellt på denna skiva. Han använder sig flitigt av så kallad poetisk ordföljd, och många gånger är meningarna metaforsprängda och absurda. Texterna verkar nästan vara skrivna med så kallad cut up-teknik. Det är hursomhelst mycket effektivt och den känsla av desperat dekadens som förmedlas är oöverträffad.

På skivan Livets teater, som följde Om Bobbo Viking, är texterna annorlunda. Ugglas alter ego heter inte Bobbo Viking längre, utan Glittrande Sune. Skivan är en tema-LP som handlar om Sune som lämnar rockmusikens ytliga värld för att istället gå över till teater. Det är en fascinerande historia, som tål många omläsningar innan man penetrerat alla bottnar och metaforer som ryms i detta epos i vinyl. Det är alltså inte någon enkel lyrik, men desto mer givande att försöka ta del av alla associationer och originella spår som Uggla leder läsaren in på. Låten ”Livet i toys” må ge ett exempel:

Allt jag älskar, allt jag tänker
allt jag undrar och allt jag skänker
blotta tanken du med stolthet sänker
O jag älskar dig Betty
nu när jag lämnar livet i toys
livet i toys.
Rykterna spred sig om den man jag egentligen e’.
Res på dej Betty
kom får du se
allt ska bli bra
en gång som dom sa.

Som synes använder sig Uggla även här av “poetisk ordföljd” och udda versmått, med både jamber och anapester, ibland med, ibland utan hyperkatalex. Livets teater kan sägas vara kulmen på Ugglas höglitterära tid.

1977 gav Uggla ut skivan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. På ett sätt var detta en återkomst till texterna på Om Bobbo Viking. Det handlar även här om situationsbilder eller små enkla historier ur en ung mans liv, snarare än att förtälja en längre berättelse. Men sättet att skriva texter är återigen förändrat. Inspierad av vågen av så kallad punk-rock som kom från England släppte Uggla nu de litterära greppen och vändningarna. Istället får vi rak och enkel vislyrik, sällan mångbottnat eller svårtillgängligt – men städse effektivt och mycket övertygande. I låten “På turné” berättar Uggla humoristiskt om en turné, i “Dörrslusk” beskriver han dörrvakternas många gånger arroganta beteende mot gästerna på 70-talet, i titelmelodin (som endast finns på singel) handlar det om hur desperat en rockartist kan bli när en “jävla aktör” stjäl hans kvinna. Det är en enkel – men genial lyrik.

Skivan Vittring kom året efter och kan på många sätt ses som en fortsättning på Va ska man... Även här är det bilder ur livet, och några riktigt personliga utelämnande bitar, som “Lena” eller tolkningen av Rolling Stones “Cocksucker blues”. Speciellt den senaste är så fin i sin innerlighet att man är nära att börja gråta.

En rad från denna skiva, som går rätt in i hjärtat får exemplifiera. Det är ur låten "Nugen":

För om jag e för nugen på dig tycker du jag är jobbig och skiter i mej

80-talet inledde Uggla med skivan Den ljusnande framtid är vår. Tyvärr var han inte profetisk och denna skiva är det första tecknet på den nedgång som textförfattare som skulle komma att följa. Perspektivet i texterna är nu förskjutet. Uggla skriver inte längre utifrån sig själv och sina erfarenheter. Istället skildrar han med lätt satir sådant han retar sig på. Tag exempelvis den grupp motorburen ungdom som kallas raggare. På skivan Om Bobbo Viking skildrar han dessa så kärleksfullt och på pricken i låtarna “Flens rock” och “Raggarna” att man nästan undrar om han övervägde att bli raggare själv. På Den ljusnande framtid är vår driver han istället gyckel med dem i biten “Centrumhets”.

Tyvärr skulle Ugglas textmässiga nedgång följa honom under kommande decenier, och med några lysande undantag – framför allt låten “Trubaduren” – var hans tid som stor poet över. Men vad gör väl det, när vi har de mästerverk av rik och andaktsfullt skön poesi som han gav oss med de skivor vi fick under 70-talet. Uggla var ett geni som gav av sin själ och brann för oss. Därför förtjänar han alla hyllningar.

Anders Hedman