Runes rundigra runbok Vikingarnas språk av Rune Palm

Vid Röks kyrka, en mil söder om Mjölby på östgötaslätten står den s.k. Rökstenen. Faktum är att det är runstenen som givit namn åt kyrkan och inte tvärtom. Ordet rök är besläktat med det gotländska rauk och betydde förmodligen en ”rest sten” i äldre östgötska. Rökstenen är en runsten från 800-talet, en av de äldsta i Sverige. Det är emellertid inte bara dess ålder som gör Rökstenen ovanlig, för att inte säga – med ett ofta missbrukat ord – unik.

På fem av stenens sidor är den täckt av runor; bara mängden text är betydligt större än på de flesta andra runstenar. Men även textens innehåll är speciellt. Vanliga runstenar hugfäster ofta någon död släkting eller berättar om en resa i öster- eller västerled. Språket brukar vara enkelt och består vanligen av några standardiserade fraser i stil med: ”X lät resa stenen efter Y, broder sin. Gud vige.” (De flesta runstenar är resta kring år 1000, när Sverige kristnades, och har kristet innehåll.). Tanken var att de skulle kunna förstås av många under långa tider. Tanken med Rökstenen förefaller ha varit den motsatta – dess meddelande skulle endast förstås av runristaren själv, och kanske av de gudar eller makter som ristningen verkar rikta sig till.

För att göra tolkningen så svår som möjligt har ristaren, Varin, till att börja med, underlåtit att upplysa om i vilken ordning och från vilket håll man skall läsa raderna. Inte heller har han markerat var orden börjar och slutar. Om det var allt, vore det ändå inte så svårt att tolka stenen, men Varin har även blandat tecken ur det äldre och nyare runalfabetet, och även knackat vissa av runorna med extra ”stavar” för att göra dem svårare att förstå. Dessutom är delar av skriften skrivna med ett komplicerat chiffer som bygger på att de olika runorna är indelade i ”ätter”. Endast genom att känna till ätterna och runornas inbördes nummerordning kan man lösa chiffret. Varin har därutöver även skrivit med en annan typ av chiffer, ett s.k. förskjutningschiffer, där varje runa skall ersättas av den närmast följande i ordningen. För en lekman förefaller det nästan obegripligt att förstå hur forskarna har lyckats tolka så pass stora delar av Rökstenen som man faktiskt, ganska övertygande, gjort, även om en del ännu är obegripligt.

Runornas tysta språk är som synes spännande att försöka förstå och tolka. Ty, som någon sade, man läser inte runor, man tolkar dem. Eftersom de flesta runorna representerar flera olika ljud blir förståelsen av en runsten en tolkning, och man kan – förstås – aldrig vara helt säker på att man har förstått vad runristaren verkligen ville säga med sin ristning. Men det är spännande att försöka, och det är inte heller svårt att lära sig det vanliga sextonradiga runalfabetet och därefter försöka läsa det som står på stenarna runt om i Sverige. Det är nämligen just i Sverige man bör leta efter runstenar. Det finns nämligen inget annat land i världen som har tillnärmelsevis så många stenar med ristade stavar som hos oss. Det land som har näst flest runstenar, Danmark, har bara ungefär en sjundedel så många.

Om allt ovanstående kan man läsa i en bok med namnet Vikingarnas språk av en runkunnig man med det passande namnet Rune Palm, som är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. Hans bok är en bra startpunkt om man vill lära sig grunderna i det språk som vi än gång talade här i Nord, likväl som boken med säkerhet har mycket att ge även för den som redan kan en hel del i ämnet. Det är en lödig lunta som systematiskt går igenom olika aspekter av det fornnordiska språket. Vi får kunskap i vad vi känner till om vikingarna och deras färder, ett kapitel diskuterar skriften och tecknen, ett annat tal och berättandet, ett behandlar vikingarnas poesi (vikingarna plundrade och härjade inte bara, de skrev poesi också), ett annat om hur vikingarnas språk och vår moderna svenska passar in i det indo-europeiska språkträdet släktmässigt. Några särskilt viktiga runstenar får sina egna kapitel och i slutet av boken får läsaren en liten vikingagrammatik och en ganska fyllig ordlista över de ord vi känner från fornnordiskan.

Boken är välskriven och Rune Palms runkunskap är, vad lekmannen kan bedöma, ginungagapsdjup. Han skriver enkelt och tydligt utan att bli ytlig, tvärtom måste hans bok anses vara en ovanligt djup och bred skildring av ämnet. Man kan möjligen anmärka på att Rune Palm stundtals är lite torrare än behövligt i sin stil. Och när han någon gång skall försöka skämta till det blir det fel. Som på ett ställe där han jämför kvinnor som vikingarna rövade från främmande länder med stulna materiella skatter, utan att synes ha reflekterat över att de förra var människor som slets upp med rötterna för att bli trälar i ett okänt land. Fullt jämförbart i lidande med våra dagars ”trafficking”. En annan marginalanmärkning är att han stundtals endast skriver ut dödsåret för omnämnda personer. Om födelseåret är känt är det naturligtvis lika intressant för läsaren att få reda på som dödsåret. Och är födelseåret okänt bör författaren ange detta förhållande. I övrigt har Rune Palm lyckats täcka in det mesta man kan tänkas vilja veta om hur vikingarna talade och skrev och han har fått med en hel del övrigt om deras kultur därtill. Jag hade dock gärna läst mer om hur språket uttalades. Författaren beskriver visserligen hur orden bör ha låtit, men vad vet man om satsmelodi och dialekt? Här hade Rune Palm kunnat vara mer utförlig. Vidare är vissa uttal svåra för dagens svenskar att föreställa sig, som bokstaven r i slutet på ord när den kommer direkt på vokal, som i namnet Baldr eller i ordet svartr (svart, mörk). Sådana för oss främmande uttal hade Rune Palm gärna fått skriva mer om och förklara.

Om vi lämnar bokens inre egenskaper och koncentrerar oss på de yttre finns det en del att säga. Vikingarnas språk är utgiven på Norstedts, förlaget som med Karl-Erik Forsberg som konstnärlig ledare låg i spetsen för svensk kommersiell bokkonst med sina sobra, enkla pärmillustrationer, oftast endast bestående av bokens titel i stilfull kalligrafi. Numera hör dessa omslag dock en svunnen guldålder till. Norstedts omslag är lika grälla och fula som övriga stora förlags, och tyvärr är Vikingarnas språk inget undantag. Detta är en seriös och djupgående bok om ett intressant historiskt ämne. Precis den typen av bok som hade vunnit på att få ett vackert band med tidlös känsla istället för det ljusblå pappbandet som döljs bakom det ganska fula skyddsomslaget. Skyddsomslag är ju över huvud ett otyg som verkar ha fått sitt namn för att det måste skyddas med yttersta sorgfällighet om det inte snabbt skall bli luggslitet och fult. Ett band i konstskinn för denna bok hade inte kostat mer att göra än ett pappband men det hade givit verket en oändligt mycket värdigare dräkt.

Men det är dock til syvende og sidst innehållet i en bok av denna typ som avgör dess bestående värde. Och beträffande innehållet är det enda jag egentligen saknar med Rune Palms bok att man efter att läst hans utförliga arbete fortfarande inte riktigt kan ”höra” hur det lät när vikingarna talade med varandra. Men det kanske en semester på Island skulle kunna ändra på?

Anders Hedman


Man såge hellre ett halvfranskt band än ett halvdant band.