Alkohol... Är den inte helt underbar ändå...
Det började helt lugnt och stilla med middag i hemmets trygga vrå, med mig, min sambo och hans bror och svägerska. Efter maten öppnades vårt alldeles för fulla barskåp och efter någon drink dyker den underbara idén upp... Vi kör ett race! Således skriver vi upp de spritsorter vi har hemma (då en 16 sorter) på små lappar, blandar dessa och drar sedan två lappar var åt gången. De två sorter man dragit blandas till en 50/50 shot i 6 cl-glas. Behöver nog knappast påpeka att efter otaliga rundor på detta vis har vi alla blivit ordentligt lulliga och skrattar gott åt hiskliga blandningar som tequila/negrita rom och cassis/Baileys... efter detta bär det av in mot stan då vi sedan länge bestämt oss för att för att gå på bio. Så här långt uppför sig trots allt alla ganska normalt, även om fylledimman hägrar litet smått. Och vi fortsätter att vara civiliserade ända tills vi köpt biobiljetterna och bestämmer oss för att vänta in bion på en närliggande bar. (Någonstans under denna procedur försvann dock sambons ölflaska och vi kan fortfarande inte för våra liv minnas var den kan ha tagit vägen.)Ett antal cl senare är det dags att bänka sig i biosalongen och det är väl här någonstans som situationen — eller kanske snarare min sambo började spåra ur. Redan på väg in i salongen började jag ana oråd när han vänder sig mot mig med våta ögon och svansen mellan benen och utbrister:
"Förlåt älskling, men jag tittade på en annan tjejs rumpa."
Något förvånad över utspelet försäkrar jag honom om att det är lugnt, men att han nästa gång kan låta bli att tala om det för mig...
Härnäst slår vi oss ned framför bioduken och i mitt stilla sinne undrar jag hur stor sannolikheten är att minst en av oss somnar under filmen. Ungefär en kvart in i handlingen smyger dock min sambo ut. En kort stund senare är han tillbaka och sitter ned i ett par minuter innan han mer eller mindre rusar ut igen. Denna gång är han borta ett bra tag och jag hinner bli ordentligt orolig. Förklarar för svägerskan som sitter bredvid att jag nog ska gå ut och titta till honom då han plötsligt dyker upp igen. Denna gång sätter han sig närmast mig och börjar mumla osammanhängande. En mening upprepar han däremot såpass många gånger att jag lyckas uppfatta vad han säger:
"Har man fått se Scarlett Johansens bröst ännu?"
Då jag med skrattet i halsen försäkrar honom om att hon än så länge behållt kläderna på rusar han ut igen. Denna gång går jag efter, efter ett kort och menande utbyte med svägerskan.
Jag hittar honom inne på herrtoaletten hängandes över handfatet och nästintill gråtfärdig... Av förklarliga skäl bär det hemåt efter detta, och jag har sällan varit så glad över att se sambon somna på tunnelbanan som då. Väl framme släpar jag honom av vagnen och vår vandring hemåt börjar. Normalt tar det ungefär 7 min att trava hem ifrån tunnelbanan. Denna gång klockade jag oss på 45...
Antagligen såg det rätt lustigt ut när min sambo vinglade runt och jag, säkerligen inte särskilt stadig jag heller, knallar efter och försöker se till så han inte ramlar. Ändå lyckades vi korsa motorvägen utan att bli överkörda, en smärre prestation i sig, men därefter var det tvärstopp. Min kära sambo har fått syn på en lapp som hänger på ett träd vid sidan av gångvägen. Lappen är en vädjan om att hitta en försvunnen katt och nu har någon fått griller i huvudet...
"Jag måste hitta katten!"
"Va snackar du om nu då?"
"Jag måste hitta katten! Stackarn är uppe i skogen och fryser alldeles ensam. Jag måste leta rätt på honom!"
"Det måste du inte alls de! Vi tar det imorgon så går vi hem och sover först, OK?!"
"Men den FRYSER ju! Det är synd om den... alldeles ensam och mörkrädd."
"Den klarar sig nog betydligt bättre än du skulle göra just nu. Snälla kan vi inte gå hem nu så du får sova."
"Men jag tycker ju om katter..."
Och så vidare fortsatte diskussionen runt i tio minuter, innan jag lyckades få med honom hem... och med facit på hand kan jag säga att han vaknade dagen efter med en redig baksmälla, ordentliga minnesluckor och ingen som helst lust att leta efter den stackars katten som var ensam och rädd i skogen...
Maria Ceder.