Bearhill Festival i Flemingsberg avslutades med klang och skott. Under dagen hade en rad band, bla Svensk Pop och the Baboon Show, avverkat sina repertoarer. Men jag var bara där för att inse EN sak.

På äkta rockmanér med gitarren över huvet kliver Bullen upp på scenen och mottas av larmet från 30 000 vrålande fans. Peter spottar öl på dem som klänger på kravallstaketet och vakterna tvingas kalla på förstärkning. Lastpallarna som agerar scen, partytältet som agerar tak och själva luften runtomkring är på väg att explodera när de river av första låten som jag inte har en aning om vad den heter. Trots att det sker utomhus finns det inte utrymme nog för allt ljud, all energi och utstrålning. De tar helt enkelt upp för mycket plats.
MysPysPatrullen gör sig inte alls bra på små lastpallsscener mer. Egentligen kanske de aldrig har gjort det. Kanske var det så att de inte gjorde sig bra någonstans förens det sa vips och dom gjorde sig bra bara på större scener. Större som i större publik. Större som i dyrare inträde. Större som i ett riktigt rockband.
Något som inte alls bidrog till deras nyvunna storhet var att Stry gästsjöng på två låtar varav den ena en dålig version av When Johnny Goes Marching Home (ett tag inbillade jag mig att det var When The Saints Go Marching In). Säkert kul för en upp över öronen stolt MysPysPatrull. Men jag skyller på Stry, det var hans fel som inte kunde sjunga. Jag är annars övertygad om att låten skulle passa nämnda band utmärkt men då med Rickard på sång, förstås. Trots denna incident gläder jag mig åt att de tidigare så slående likheter med Imperiet och Ebba Grön börjar tona bort.

För övrigt är det en sak jag bara inte kan förstå. Det är varför inte fler folk tog sig ut till Flemingsberg för att se spektaklet. Om jag var folk skulle jag ha åkt dit. När Rickard uppmanade ”alla som bor i Björnkulla” att komma upp på scenen frös jag till för en sekund; skulle jag bli stående mol allena utgörandes publik? Till min lättnad fann jag att 10 andra, förutom mej själv, stå kvar. Det var alltså inga 30 000 vrålande fans. Inte heller behövde vakterna kalla på förstärkning vid kravallstängslet som inte fanns. Tyvärr. Men det kanske är något positivt? Jag borde nog helt lycklig sålla mig till den näpna skara utomstående, icke-Björnkullabor som äger vetskapen om denna fina samling, hårt arbetande unga män. Trots avsaknaden av vrålande fans, kravallstängsel och vakter fanns där något annat, nämligen 30 vrålande kompisar med byxorna runt fotknölarna. Förmodligen var det skämtet bara avsett för den ännu näpnare skara inomstående, Björnkullabor och därför skall jag inte bry min hjärna mer därmed.
Faktum kvarstår dock; lastpallsscenen bågnar under MysPysPatrullen som vuxit ur sig själv och in i rockstjärnerollen vilken bäres upp helt utan hjälp av Stry Terrarie. Jag böjer knän och lyfter hattar!

Lina Bäckström