En festival

Kan en festival ändra på en persons musiksmak? Det kanske är överdrivet att tala om ny musiksmak, men kanske begreppt val av musik är bättre?

Jag har varit på Stockholms Jazz och Blues-festival, nu kan jag inte vrida radioratten längre högerut än till P2, ibland P3. Jag som bekymmerslöst brukade såsa in i reklamradiohelvetets idissling av några få "heta hits".

Det är som att komma upp ur grottan och se ljuset enligt Platons liknelse.

Det handlar om energi, den energi musik kan ge, speciellt i ett sammanhang som att se bra artister på skeppsholmen, där "breda" artister samsas med mindre populärt offentliga. De ger varandra av sina respektive krafter. Under bar himmel, med strandvägen i bakgrunden på andra sidan vattnet dånar musiken på utan att förstöra öronen volymmässigt.

Människorna på festivalen blir insvepta i en lyster, en underbar blanding på åldrar, så osvenskt att se generationer festa tillsammans! Denna föreställning blixtbelyser begreppet kvalitet och mening. Att musk liksom en opera kan uppta hela ens värld, tillfälligt. Skapa ett rum av ren lycka och samhörighet över alla gränser. De minsta barnen bär gula hörselskydd, de lite större barnen bär gula öronproppar, de vuxna går runt med SJ-sponsrade sittunderlägg i ena handen och en burk Norrlandsguld i den andra. De ballaste klubbkidsen sitter bredvid äldre jazzdiggare och nyfödda musiker på sina föräldrars axlar. Hamburgergrillarteamet i tältet skriker glatt till varnadra de olika beställningarna om de inte sjunger olika jazzlåtar.

Glädjen blir inte mindre när slynglars skribent och illustratör Joakim Ceder drar av ett somrigt pianojam på Fasching Jam-session sent på lördagnatten sista dagen på festivalen.



Nej, att glida runt på festivalområdet och i smyg studera alla individer är en upplevelse i sig. Alla kör en egen stil, de verkar utgöra en slags musikalisk stommer i den stockholmska kulturen, som skär genom sociologiska kategorier av klass, kön och ålder.

Varför finns inte fler festivaler i på skeppsholmen? Varför är inte Jazzfestivalen längre? Eller jazz, många av de flesta största artistnamnen hade ingenting med Jazz att göra, men effekten kan bli att de drar en publik mot Jazzen som annars inte skulle komma till den. För det är väl positivt att Jazzen får mer uppmärksamhet?

Vad är Jazz? Den jazz som går att upppleva på Faschion Jam-session är en blanding av improvisation, tradition, samspel och individualism, allt på ett lite sorgset, lyckligt, optimistiskt men melankoloskt, hest och rökigt sätt.

De flesta instrumenten är inga rena jazzinstrument utan det är sättet de spelas på som är jazz. Saxofonen känns väldigt jazz. Den är hes och rökig, lite gnällande men med stor spännvidd. Den för tankarna till en alsgs livserfarnhet på mörka klubbar, en typ av kvällens eller nattens ljud. Strävt sensuellt. Pianot förvandlas till någonting trallande, eller som en breakdansande sago-fe. Trummerna blir hasande och rappa på samma gång, från ett viskande vispande till ett trappa-trapp. Trummornas solon är korta och otacksamma för publiken att förstå storheten i. Basen plonkar eller virvlar beroende på om den skall vara i bakgrunden eller förgrunden. Musiken dansar fram i en berusad erotisk oändlig dans. Samma "jazztema" upprepas ofta, ibland lite för ofta. Vissa "spontana" experiment cementeras, men kan brytas upp av någon ny jamdeltagare som kommer upp på scenen för en stund i rampljuset.

Jazzen framstår som lycklig musik för de med sinne för det olyckliga.

Albin Axén