Lauryn Hill

Den ljumna sommarkvällen har börjat skymma lite, regnet som öste ned för några timmar sedan har upphört. Framför scenen står helspända tjejer och skriker efter sin idol. Ryktet har sagt att Lauryn Hill på senaste tiden kommit för sent till många av sina konserter, oron fanns att denna konsert inte skulle bli av eftersom sladden dras till ljudet vid midnatt. Men se, nu kommer kvällens huvudartist fram på scenen i exakt rätt tid. Publiken skriker av förtjusning, en tjej skriker att Lauryn Hill är bäst i världen. Kanske har hon rätt? Detta är i alla fall en konsert som kan ändra en persons liv lite grann.

På vilket sätt skulle denna till synes späda artist med kortärmad blåblommig blus, ljusblå sjuttiotalsjeans med brunt brett bälte, stenhalsband och afrofrisyr kunna ändra en persons liv? Ja jag hinner inte uppfatta alla texterna men blotta trycket, tempot, lidelsen och koreografin kommer som en varm våg ut över publiken. Lauryn Hill levererar många helt nya låtar som ännu inte släppts på skiva och trots att vissa av dem är lite vaga är de bra, extremt bra, så bra att de överträffar hennes tidigare hits.

De nya låtarna känns influerade av sen 80-talsfunk, Bob Marley och Puccinis operor. De bryter först fram som ormlika attacker, precis som Lauryns dans på scenen, för att sedan övergå till mjuka lockande vikningar och sedan stampa in i en ny takt, en ny fas.

Efter detta kommer jag inte kunna lyssna på musik på samma sätt, jag kommer inte kunna stå ut med radioskval och gamla söndertuggade radiohits.

Text och foto Albin Axén 19/7 05