Det är en fin tradition Sven-Bertil Taube förvaltar när han denna sommar som vanligt sjunger Everts visor på Gröna Lunds scen. Det är dock en tradition som verkar vara stadd i ett långsamt utdöende; medelåldern på publiken var hög denna sommarkväll, och Sven-Bertil framträder numera på Gröna Lunds mindre scen i stället för den stora. Vidare uppträder han endast tre kvällar per säsong, vilket kan jämföras med Evert som framträdde i två hela veckor i sträck. Sven-Bertil fyller 70 i år och att någon skulle ta över traditionen efter honom är föga troligt. Att den en dag kommer dö med Sven-Bertil är därför en inte alltför vågad gissning.

Hur som helst, många människor hade samlats denna ljumma kväll, och Sven-Bertil gjorde dem knappast besvikna. Han inledde som vanligt med "Här är den sköna sommar", och avslutade med "Stockholmsmelodi". Däremellan bjöds publiken på en sedvanlig kavalkad av Everts mest kända bitar, och någon mindre känd. Dessutom framfördes en av Olle Adolphssons visor, för att hylla den nyligen avlidne trubaduren och vännen. Det mesta var sig likt från föregående år: Orkestern var, vad jag kunde bedöma, den samma, en stor del av repertoaren var den samma och till och med en del av anekdoterna mellan visorna var de samma som tidigare somrar. Nu är upprepningen inget som stör, snarare tvärt om - i denna typ av framträdande som bygger så mycket på nostalgi vore utflykter i friformsjazz eller hip-hop-arrangemang det sista man önskar.

Sven-Bertil var i god form, både kroppsligt och "röstligt". Han sluddrade dock till det på någon rad ibland, men inte så det störde. Orkestern, med kapellmästaren Anders Eljas i spetsen, var följsam och skicklig, och uppbådade ett latinamerikanskt sväng på de bitar som krävde det och ett mer traditionellt ackompanjemang på andra. Ingen lär ha lämnat Gröna Lund besviken. Ingen lär heller ha lämnat nöjesfältet i ett euforiskt rus.

Anders Hedman