Sann magi när Lotta och Petter firar jul

2008-års klassiker av toppklass på Operan måste bli "Nötknäpparen" (eller "Petter och Lottas jul") av Pär Isberg (med musik av Pjotr Tajakovskij). Varje år jag ser föreställningen vaggas jag in i den magiska värld av jul som tillhör barnet.

2008 blev det än mer speciellt då den internationellt gångbara sagan av E.T.A Hoffmanns klassiska "Nötknäpparen och Råttkungen" ersatts av Isbergs uppsättning. Dessutom är det en särskild sak att gå på föreställningar som vänder sig till en bred åldersgrupp; barn och gamla under samma tak, det är svårslaget. Vi njuter tveklöst alla lika mycket, av att befinna oss på Operan och av verket.

Historian är alltså en sammanslagning av den klassiska sagan och Elsa Beskows berättelse "Petters och Lottas jul", därav karaktärerna Farbror Blå, och tanterna Grön, Gredelin och Brun. Dansarna är bra men inte särskilt imponerande någon var för sig, det är helheten som talar högst. När Pär Isberg skapade versionen av verket 1995 visste han verkligen vad han gjorde, man märker hur väl förtrogen han är den ursprungliga sagan samtidigt som han skickligt vävt ihop den med Beskows berättelse. Vi blir serverade en mycket trovärdig och magisk version.

Scenografin är förstorad och värd att jubla över. När vi kastas mellan dröm och verklighet är det ingen tvekan om när vi befinner oss var. När rummen fryser till is fryser även vi i publiken.

Jag förmodar att julen dansats ut i de allra flesta hem vid det här laget, men minnet av denna försvenskade julsaga hänger enträget kvar. Också i de begynnande vårstrålarnas sken. Särskilt paret Pepparkaka (Jenny Westring och AdiLiJiang Abudureheman) med sin kantiga och precisa dans och de två romantiska pas de deuxen mellan Kolaren (Jan-Erik Wikström) och Farbror Blås husa (Marie Lindqvist).

Anita Norrblom