Orphée på Operan är full av underfundiga, komiska men också allvarliga metaforer som genomsyrar alla aspekter av föreställningen. Det är en väldigt lyckad uppsättning som utan att göra våld på dramat tar udden av den annars ödesmättade och dystopiska handlingen.

Historien om Orpheus och Euridike finns i ett flertal varianter och syns ofta på opera- och konsertrepertoaren. Handlingen kan ju kännas rätt främmande idag, och populariteten ligger väl främst i musiken. Föreställningen rymmer mycket som gör den väldigt underhållande. Min enda invändning är att det känns som att man har sållat och vald ut vilka delar man vill ta på allvar och vilka man vill skruva till lite. Om jag var jätteintresserad av själva myten Orfeus och Euridike, och tyckte att den verkligen är ett av de mest fantastiska dramerna i operalitteraturen, samt vore en riktigt konservativ typ, ja då skulle jag nog tycka att det hela var respektlöst och vulgärt. Men nu råkar jag vara en genomsnittlig liberal, icke insnöad rackare som gärna garvar lite emellanåt istället för att drunkna i seriositet och tradition. Så för min del var kvällen grymt lyckad.

Jag har i regel svårt för uppsättningar som ska flytta tiden till en annan epok. Det är oftast kostymören som har roligast då. I Operans Orphée finns förvisso ingen tydlig tidsepok, men tidsreferenserna känns ändå moderna. Men det funkar verkligen bra. Kanske för att handlingen och scenerna är rätt obundna till specifika miljöer och händelser. Scenerierna, kostymen (Marie-Louise Ekman) och koreografin (Mats Ek) är fantastiskt bra gjorda. Enkla medel och väldigt effektfullt.

Orphées aria i andra akten är väldigt lång; det är ju kompositörens fel, och var väl den enda gång under kvällen som jag blev påmind om att musiken faktiskt är rätt gammal. Här hade samarbetet med dansare gärna fått vara större då Glucks/Berlioz komposition är påfallande mekanisk.

I början på tredje akten – ”Dans på de saligas ängder” – märks särskilt att dirigenten Joakim Unander har opera som huvudgebit. Tolkningen är inte så konsertant som dirigenter säkert frestas till.

Även kören får dansa i Orphée. Svårighetsgraden för proffs- och kördansarna är mycket väljusterad; glappet blir aldrig för stort eller koreografin för svår. Om jag ska vara lite halvpretto så har man i Orphée både manifesterat och löst ett av Operans huvudproblem; nämligen att rädda två kämpande konstarter från en osäker framtid; opera och balett. Båda påminner om de två olyckliga huvudfigurerna. Föreningen dans och opera är särskilt lyckad och förhoppningsvis början på en ny trend med ny publik. Visst har det dansats i opera tidigare, men för sällan på det här viset.

Solisterna och kören lät riktigt bra, Lisa Larsson sken klarast.

Thomas Lundqvist