Hej Örjan Andersson, koreograf som gästspelar på Dansens hus med ”Pacing in Vaudeville” 17-18 november 2009.

Hur beskriver du din dans?

- Fysisk, mycket forminriktad och med viss humor, enligt en del. Det är de tre saker jag kan komma på. Men i dag tryter orden så…(skratt).

Vad inspirerade dig till verket ”Pacing in Vaudeville”?

- Det var någon slags ambition att översätta en föreläsningsserie som jag gjort om koreografi. Det handlar om ren dans. Men verket har förändrats mycket sedan premiären. Luft mellan varje föreställning är bra.

Hur mycket av dig förmedlar du genom dansarna och hur mycket av dansarnas personligheter får vi se?

- Jag försöker få fram dansarnas personlighet, de är med i kompositionen även om jag vet när jag vill att de ska göra på ett visst sätt. Och då gör de så. Men jag vill inte att man läser in det som att det är Örjan Andersson som springer runt på scenen och trixar. Vad gäller dansare så jobbar jag med en del om och om igen, men nya kommer till.

Möt koreografen, vad är det för något?

- Det är föreläsningen jag talade om. Då får publiken se 20 minuter koreografi och så talar vi om koreografin. Jag fick förfrågan för några år sedan, och att stå framför publik och tala högt om koreografi är nyttigt.

När jag var på ett sådant möte förra vintern lät du publiken ta del av hur du testar olika typer av musik till verket. Vad kommer först för dig, rörelsen eller rytmen/musiken?

- Det är helt beroende på verket. Jobbar jag utifrån ord kan musiken komma sist. Som man jobbar med film till exempel. Men sker processen utifrån ett musikverk blir det en översättning av musiken i dansarnas kropp och rörelser.

På fotografiet: Örjan Andersson

Foto: Malin Arnesson

Av: Anita Norrblom.
anita@slynglar.com