Vägen in i väggen

Meningen var nog att aktörerna skulle vara vägar som jag i publiken fick följa med igenom hemmets olika ansikten. Men det slår mig nu att samtidigt som aktörerna var vägar ut ur hem och hemmahörighet, och ganska ofta in i hemlöshet, fick jag vid mer än ett tillfälle finna vägen in i några av karaktärerna i teateruppsättningen Road på Spegelteatern.

Scenen är för svartmålad, stolarna är kantiga vid knäna och skapar syrebrist i benen samtidigt som de har en elak förmåga att knaka kraftigt varje gång jag rör benen minimalt. Denna miljö är som gjord för att dränka energin med hjälp av regnet som haglar ner utanför dörren.

Därför blir det extra mycket upp till aktörerna att göra vad de kan för att få mig i publiken att glömma mig själv för en stund och bli aktörens like.

Det händer ibland under föreställningen.

Först sker det i föreställningens början som är så stark och närvarande i genomlevandet av den uttråkade broderns, Anders Knutssons, övertramp på sin syster, Sofia A. Lekare. Och likaså i systerns sammanblandande förståelse och fruktan att alltid vara på sin vakt för sin broders nästa trick. I scenens slut vänder sig brodern mot publiken och avslutar med existensens trötta och allvarsamma ord i en lågmält, tryckande närvaro.

Här anar jag att föreställningen kommer bli speciell.

Men en kort stund därefter inser jag att flera av aktörerna på något vis går in i sina karaktärer på ett vis som gör att ett nu, ett här och ett möte med mig i publiken går förlorad. Snarare finner jag mig i en slags ungdomlig jargong som söker måla sig till en såkallad underklassjargong. Men den övertygar mig tyvärr inte.

Jag ser inte de trötta blickarna som de många och ofta skrikande orden söker formulera sig till att äga, och inte heller känner jag hopplösheten i de gester som slår sig fram i ett sökande efter meningslöshetens och hopplöshetens form.

Men jag ser just ett ungdomligt sätt att uttryckliggöra och erfara världen, vilket på sitt vis är alldeles fint. Samtidigt alltför få blickar som vågar stanna kvar lite för länge i en aning och för få ord som vågar närma sig det de uttrycker, som vågar ta en plats där orden kan eka, finna botten, inifrån.

Musiken, som då och då genom föreställningen plötsligt attackerar scenen får mig att känna mig nästan lurad. Den finner sig tillrätta i en slags bullrande överdådighet som mera slätar ut de tillstånd som äger scenen för tillfället till en slags konstlad Hollywoodkänsla. Och inte tror jag att det är vad regissören Maria Bergquist egentligen vill åstadkomma.

I slutet räddas föreställningen av ett slags intag av liv efter en, i ordets rätta bemärkelse, dödens lång scen. Detta sker genom att två unga män, dels Brink framförd av Kristofer Pallfy och dels Eddie framförd av Anders Knutsson, när de med hjärtan och sårbarhet närmar sig två unga kvinnors levande fantasivärldar. Dessa kvinnor är Louise spelad av Sofia A. Lekare och Carol spelad av Johanna Ericsson. Det är en vacker scen där aktörerna lämnar varandras fysiska kroppar ifred för en stund, och upptäcker dem på nytt när de vågar beröra varandras själar. De stannar kvar i detta tillstånd, undersöker det och ser vad det för med sig. Som livet i sitt flöde helt enkelt, och därför följer ljuset med in i föreställningen just här.

Det finns vissa aktörer som följer med mig i mitt minne när jag sätter steget utanför Spegelteatern, när dagen har blivit till en kväll av pölar. De är på sina egna vis i aktörerna som jag anar en stor och kanske ännu slumrande möjlighet och som jag mer än gärna skulle vilja träffa på i helt andra karaktärer och på andra scener.

Det är den ensamme mamman Valerie, framförd av Frida Dahlberg, vars sanna blick och vackra röst skulle kunna skapa öppenhet och vikt framför en publik på Stockholms Stadsteater. Likaså är det Joey, framförd av Niklas Sundberg, som i sin intelligenta uttrycksfullhet visar en erfarenhet som ofta finner sig hemma i Elverkets experimenterande och gränsöverskridande vrår. Och det är sannerligen också brodern och Eddie, spelad av Anders Knutsson, vars lågmälda närvaro skrek högst i hela kvällen. Som det skulle bli en gåva att få möta i samband med Lars Norén och Thommy Berggren på Dramaten scener, och igenom alla sina känslonyanser.

Så jag lägger ihop blocket och knäpper pennan för denna gång och återkommer när jag träffat er på nytt, på en väg någon helt annanstans.

Eleonora Bru

Föreställningen Road på Spegelteatern kommer att ha nypremiär i början av september 2006.