3 X NU
Som titeln på dessa tre sammanfattade pjäser anger handlar detta om någonting som skall hända nu, NU. Stadsteatern vill närma sig det skeende.
Den stora apan
Den första pjäsen, Den stora apan, gör ett vågat språng men når inte fram ordentligt. Pjäsen handlar om Apan, vilket skall anspela på bilden av invandraren tillika naturmänniskan som skall pressas in i kulturen och bli människa.
I pjäsen genomgår apan en förvandling i en regi som lutar åt ungdomsteaterhållet. Apan går på språkkurs, får lära sig prata, är duktig och som belöning får apan ett jobb som ledsagare åt en blind kvinna.
Ja det är sockersött med den gulliga apan och den fina känsliga blinda kvinnan i en hård byråkratisk kapitalistvärld där målet för allt verkar gå ut på att bli stor och hårlös.
Det hade kunnat gripa tag i publiken ordentligt om det inte var för det mesigt gjorda slutet. Det hade kunnat bli en historia om hur apan talar allt mindre aplikt, allt mer människolikt och samtidigt förlorar sin poesi och lust, likt fångarna i Gökboet. Men istället lämnas publiken med en allmän oriktad olustkänsla.
Det som förenar dessa pjäser är att de börjar med kärlek och slutar med död. Är det opera? Nej men det skulle det kunna varit om det fanns en verklig orsak, en mening med döden. Död i sig räcker inte för att skapa drama, det kan istället göra motsatsen, vända handlingen från betraktaren i känslan av att den inte berör denne, som i en suck "ja vi skall alla dö, men so what? Säg något jag kan relatera till i min vardag, död är trots allt inte vardag i mitt liv". Sannolikt har ensembeln bakom pjäsen viljat berätta hur omöjligt det är för en invandrare att hitta hem i den kalla svenska framtiden.
Natten sjunger sina sånger
Detta är den starkaste av de tre psäderna, inledningsvis är detta en magnifikt genomförd historia om kärlek i en stressad, karriärfixerad och könsbunden värld. Två människor lever i en trist förortslägenhet med sin knappet ettåriga bebis. Mannen är den kämpande författaren som vägrar ge upp trots tio refuseringar. Han sover och lever i vardagsrumssoffan. Mångder av moderna klassifikationer regnar i tankerna, frågan om han är psykiskt sjuk dyker upp. Enligt en trist tidstrogen och trångsynt definition kanske, men inte enligt en mer filosofisk syn. Han är en skapande person under skapandets vedermödor, han klarar att ta hand om sitt barn tillräckligt, med lite tur. Han är inte särskilt social, men han skapar. Han tjänar inga pengar just för stunden, men han skapar. Kvinnan i familjen skapar inte, men hon jobbar in pengarna. Det blir allt mer uppenbart att någonting står fel till. Pjäsen skulle kunnat bli fulländad om kvinnan kunnat inse någonting nytt lite starkare, om Manusförfattaren Jon Fosse kunnat hålla fast vid sin tanke att det skapande ändå står starkt till slutet.
Det är ju så att alla ifrågasätter en osocial skapande konstnär utan synlig framgång under själva skapandet, men att alla vill ha konstnärens verk, speciallt efter en framgång, att ingen efter framgången ställer frågan - "var det verkligen värt alla de där hårda åren i ovisshet?"
Pjäsen kapitulerar trots allt under den populistiska synen att konstnären trots allt skall straffas.
Kränk
Detta börjar bra. Överklassfamiljen, den ensamstående chefen tillika tonårsfadern bjuder hem den ensamstående sekreteraren inklusive hennes tonårsdotter, allt koreograferat, scenograferat och konstymerat i en strikt minimalistisk och humoristisk stil. Magi uppstår, kärlek gror högst trovärdigt på ett sätt som i sin överklassatmosfär bryter av friskt mot pjäsen innan som trovärdigt speglade betongförortsliv.
Om det skrivade manuset inte framfördes av så energiska och brinnande skådespelare skulel det falla platt. Även denna pjäs börjar lovande men faller sedan mot slutet. Varför måste en psykiskt sjuk person porträtteras med tvångströja? Övertydligt.
Människorna stressar, ser inte varandra utan bara sina egna föreställningar av varandra.
Varför denna inklämda död, som sagt?
Om dessa pjäser vill säga någonting om nuet är det sannolikt att kärlek till en partner som uppfyller ens egna idealföreställningar inte räcker för att överleva framtiden, det krävs även en förmåga att älska det aplika, det onyttiga och det sinnessjuka hos en annan människa.
Albin Axén
Teaterinformation:
Den stora apan
Apan Martin Rosengardten
Ida Eva Melander
Lärarinna m.fl. Eva Stenson
Tjänsteman/Portier Björn Wahlberg
Författare Laura Ruohonen och Sara Heinämaa
Översättning Christoffer Mellgren och Sanna Huldén
Regi Karl Seldahl
Scenografi och kostym
Sven Haraldsson
Musik Jonna Sandell
och Erik Hedin
Ljusdesign Lina Benneth
Ljuddesign Erik Hedin
Musik Erik Hedin
och Jonna Sandell
Mask Mats Öhlund
Natten sjunger sina sånger
Den unga kvinnan Lena Strömberg
Den unga mannen Emil Almén
Moren Ulla-Britt Norrman
Faren Ola Lindegren
Baste Henrik Norlén
Författare Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Kjersti Horn
Scenografi
och kostym
Sven Haraldsson
Ljusdesign Lina Benneth
Ljuddesign Erik Hedin
Mask Anna-Karin Lock
Kränk
Ernk Martin Hasselgren
Doris Gunilla Paulsen
Rosa Philomène Grandin
Iris Lilian Johansson
Vater Lennart R Svensson
Författare Martin Heckmanns
Översättning Ulla Ekblad-Forsgren
Regi Hugo Hansén
Scenografi
och kostym
Sven Haraldsson
Ljusdesign Lina Benneth
Ljuddesign Erik Hedin
Mask Nathalie Pujol
