Den nyblivne pappan och franskläraren Thomas är bosatt i Paris, men tvingas åka till Marseille för att identifiera sin bror Richard, som begått självmord. Bröderna har inte haft kontakt på många år. Bland broderns tillhörigheter hittar han ledtrådar som leder till Hotell Marysol där brodern levt tillsammans med Jeanne och Lucas. Kvinnan och den unge pojken väntar fortfarande på att Richard ska återvända, och Thomas kan inte förmå sig att berätta vem han är. I hans huvud snurrar de hemska minnena från vad som ledde till brödernas brytning. Hans resa blir en resa till det förgångna och ett försök att förstå vad som hände. Thomas spelas av Eric Caravaca, som också regidebuterar i denna film.

Det går inte att missa att filmen är fransk och handlar om ett svårt ämne. Hela filmen är lite mörk och meditativ, kanske till och med vemodig. Miljöerna i filmen känns slitna, avdankade och grå liksom huvudpersonerna som är målade i samma färgskala. Det är bara Thomas försiktiga men färgstarka nyfikenhet och hans mjuka förståelse som ömt och försiktigt tillför filmens dess ljusaste och vackraste färger. Även de andra karaktärernas blödande naiva och barnsliga känslor lyser upp filmen och fyller mig med mänsklig värme. Allt annat är lite sävligt och tungt, vilket musiken och tystnaden i filmen understryker. Närbilder på ansikten och kroppar, liksom den inblick jag får i karaktärernas inre liv, är osminkade och oretuscherade. Detta ger filmen en känsla av ”verklig” realism långt från Hollywoods filmindustri. Det finns en rå skönhet i detta som jag tycker om och som motverkar det något för lugna tempot i filmen.

Det är framför allt de små detaljerna som talar i Min bror. De målar upp en bild av hur svårt det kan vara att hantera starka känslor i ungdomsåren när barndomen varit svår. Trots denna insikt står det tydligt att vissa handlingar aldrig kan förlåtas eller göras ogjorda. Ändå finns kärleken bortom döden och livets allra hemskaste handlingar, och det går att skapa sig en förståelse av det förgångna, hur hemskt det än har varit, och det går att finna ro. Enligt Eric Caravaca kan denna mänskliga strävan att vilja förstå och begrava det förflutna leda till återvändsgränder, men i filmen tycker jag huvudpersonen finner tröst och försoning med sitt öde och med sin bror. Bortom fördömandet av det hemska som skedde tycker jag mig ändå ana förståelsen och kärleken, och jag känner att vi människor inte älskar för att - utan trots att.


Cristina Fuentes