-
Boy&Boy – Män i studerad rörelse
Det var fullsatt på Moderna dansens huvudscen även dagarna efter premiären av Dorte Olesens föreställning ”Boy&Boy” i november. Tankarna, publiken till trots, är ändå smått kritiska. Hur kan man tro att det går att dansa männens dans? Hur vågar Dorte Olesen ständigt tänka kön, eller omformulerat, hur orkar hon? Det kan ju bara bli fel. Eller?
”Ful flicka” som föddes ur samma koreograf för dryga tre år sedan överraskade visserligen, men det är en uppförsbacke Olesen kavat ställer sig inför när hon envist markerar och framför allt ifrågasätter rörelsernas kön.
Musiken (nyskriven musik av Philippe Boix-Vives) inleder och jag lägger undan pennan. Mörkret är inte kompakt men viljan att följa med är större. Det är nästan som att jag söker efter pekoralen.
Framför oss: En ung man i barockens kläder och citra, han spelar med fingrar och spikskor och han sjunger likt kastratsångaren. Två mikrofoner hänger från taket, ena väggen täcks av konstgjord grönska och den andra är beklädd av strängverk som ger ifrån sig skorrande ljud när vibrationerna blir tillräckligt många.
Två män i skägg och skinnmössa med öron ger begreppet naket två snarlika ansikten, de är som tvillingar till utseendet men visar sig vara mycket mer än så. Dessa två män, påklädda som avklädda, kämpar med att pressa sig ur den givna könsramen. De bär på ilska som nyfikenhet och kämpar lika hårt att anpassa sig efter normen som de vägrar att vara följsamma. Hur de än gör finner de sig tillfångatagna på ett eller annat sätt.
Det låter tragiskt och svårt men faktum är att det är humor som ger denna föreställning den där extra stjärnan på himlen. Dorte Olesen har en förmåga att alltid gå det där extra steget och ge lite mer än man trodde var möjligt. Med skrattet i halsen så blir "Boy&Boy" en succé också hos mig.
Idé: Dorte Olesen och Philippe Boix-Vives
Musik: Philippe Boix-Vives. Han har skrivit musiken till flertalet av Dorte Olesens tidigare produktioner och till denna har Dorte och Philippe valt att gå steget längre i samarbetet och föra in musiken i föreställningen genom att låta dansarna både sjunga och spela.
Koreografi: Dorte Olesen
Medverkande: Rami Jawhari, Christoffer Schieche, Björn Säfsten
Scenografi: Maline Casta
Ljusdesign: Tobias Hallgren
Kostym: Maline Casta
Sömnad: Marie Nilsson
Mask: Sofia Ranow
--
Cullbergbaletten i djärvt samarbete som inte når fram
När Cullbergbaletten mitt i sitt 40-årsfirande ger Johan Ingers ”Point of eclipse” på Dansens hus stora scen dallrar luften av förväntan. Det bjuds på inblickar bakom scenen, intervjuer med dansare och medarbetare, vi får känna på scenmaterial och se hur kostymen har tillverkats, hur Jens Sethzman har arbetat med ljussättningen och hur dansarna improviserat fram delar av koreografin.
Men föreställningen i sig är inte annat än en lång resa fylld av svarta plastflingor som kletar fast på dansarnas kroppar. Det ska sägas att Johan Inger och Jens Sethzman har samarbetat genom hela processen, något som är ovanligt för dessa två konstnärer. De har tassat in på varandras områden och kanhända har det tallat på den vanligtvis fokuserande linsen. Inte bra, inte bra alls.
Kan det vara ett för idogt planerande ger falska förhoppningar om underverk? Kanske. Men definitivt ja om det resulterar i intetsägande rörelser. Och ja, det är ju just det jag ser framför mig på scenen.
Kanske är det så att Johan Inger med sin första helaftonsföreställning har spätt sina idéer med vatten, precis som jag gjorde med mina föräldrars vodka när jag behövde förse mig. Eftersom jag aldrig såg någon reaktion när de drack den utspädda spriten vet jag inte om det gjorde så mycket. Men eftersom detta är menat att visa upp inför publik så märks det alltför väl. Att det inte är 100 procent.
Det är max 50 procent, och ganska tafatta sådana. Kanske lyckas de bättre nästa gång. Om det blir någon sådan.
Koreografi: Johan Inger
Koreografiassistent: Jane Hopper
Scenografi/ljus: Jens Sethzman
Kostymidé: Carolina Armenta och Johan Inger
Musik: Jean-Louis Huhta
Dansare: 19 stycken från Cullbergbaletten.
--
Minnesdvärgar skrämmer och lockar
När ”Minnesdvärgar” inleds sitter publiken på golvet på Dansens hus lilla scen. Känslan av att befinna sig i skolans sporthall är snarlik och pulsen höjs, kanske kommer vi att delta i själva föreställningen.
Det är en trio bestående av koreografen Björn Elisson, författaren Johanna Ekström och kompositören Lars Åkerlund som skapat ”Minnesdvärgar” med rörelse, poesi och musik. Tidigare samarbeten mellan dessa tre är ”Volt” (2004) och ”Sken” (2006).
I programbladet står att: ”Minnesdvärgar” tar sin utgångspunkt i tre skilda förhållningssätt till minnen. Här finns tre personliga spår; ett för koreografin, ett för musiken, ett för texten. Rörelse, musik och text uppstår parallellt med ett mått av lyhördhet för varandra.”
Och det är en bra beskrivning av vad vi får uppleva. Det är en självklarhet av styrka och smidighet som successivt tar överhanden och utplånar golvets hårdhet. Berättelsen är inramad av karghet - även om scenen delvis är klädd med konstgjort gräs - och det finns en puls som inte vill gå ner i intensitet. Rädsla. Men fascinationen för "Minnesdvärgarna" tar överhanden. Det är hög klass på dansarna och på dikterna vi hör läsas upp av författaren.
”De härmar mänskligt liv. Bli inte vän med dem. De förändras när du kommer riktigt nära. De öppnar en åder och stiger in.”
Där på det hårda golvet lyssnar vi visserligen men öppnar vi också upp oss för att låta de rätta stiga in även om vi minuten innan fått veta vad som kan hända den som släpper in ”Minnesdvärgarna”. Det är tillräckligt lockande dans för att göras.
”Minnesdvärgar snärjer oss, de väver och vaggar oss till sömns. Man kan falla huvudstupa ner i deras minnesluckor. De kan förlama oss. De kan brisera våra hjärtan.”
Det är det värt.
Fakta om trion (från Dansens hus hemsida: www.dansenshus.se)
Björn Elisson har varit verksam som professionell koreograf i cirka 20 år, han är utbildad på Balettakademin i Stockholm och Danshögskolans koreograflinje. Ett tidigt odlat intresse för konst och poesi genomlyser
Björn Elissons formspråk. Några av hans senaste verk är Aurum, (2006), Alkemiska Bilder (2005).
Johanna Ekström är verksam som författare och konstnär. Hon har sedan debuten 1993 publicerat ett antal diktsamlingar samt en novellsamling. Hösten 2004 utkom romanen Avskedsstafetten. Som konstnär har hon haft fleratalet soloutställningar, samt gjort en serie installationer tillsammans med konstnären och filmaren Erik Pauser.
Lars Åkerlund är verksam som musiker och tonsättare. Han har komponerat elektroniska soloverk men även musik till filmer, dansföreställningar, installationer och performanceverk i samarbete med andra konstnärer och musiker bland annat till Per Jonssons fem sista koreografiska verk. Han är även en av grundarna till Lucky People Center (LPC).
Koreografi: Björn Elisson
Text/dikt: Johanna Ekström
Nyskriven musik: Lars Åkerlund
Röst: Johanna Ekström
Scenografi: Peter O Andersson
Kostym: Karin Höeg
Mask: Patricia Svajger
Ljus: Tobias Hallgren
Dansare: Anja Birnbaum, Sverre M Heidenberg, Love Källman, Sebastian Lingserius, Charlotta Öfverholm
Produktion: Caroline Elgh, Viktoria Lindholm, Satu Tielinen
Höstbalett i modern skrud
Det är oftast klassiska verk som visas på Kungliga Operans scen. Men undantagen sker allt oftare faktum vilket är glädjande. En sådan scen ska absolut användas, opera och balett självklart, men även till mer utmanande dansakter.
Operan verkar vilja styra åt ett "öppna famnen" håll. Man lockar in singlar med särskilda aftnar och håller gärna föredrag innan föreställningarna. Populära uppsättningar premieras genom nypremiärer så att fler kan ta del av dem, det är bra för en institution som bär så traditionell skrud och många gånger har väl konservativa toner både i färg och form.
Det ger en fräschör som hela ”Höstafton” genomsyras av. Här har nya koreografer fått ett tillfälle att gestalta sina visioner tillsammans med extremt eftertraktade kollegor.
Så här sammanfattar Operan själv de fyra koreografier som visas:
”Kungliga Balettens Höstafton är en kväll med verk av fyra samtida koreografer. Nacho Duatos ”Castrati” med män i de kastrerades gestalt mot kvinnor på virtuos tåspets i Gunnlaugur Egilssons ”Degenerator”. Tim Rushtons prisbelönta ”Kridt” har Sverigepremiär och speciellt för Kungliga Baletten har Christian Spuck kreerat ”Förlorad tablå”.
Gunnlaugur Egilsson med sin ”Degenerator” får gestalta nytillskottet här medan Christian Spuck med ”Förlorad tablå” är den heta koreografen som bokades för länge sedan. Det märks, kan jag säga. Det finns skäl till att kvällen avslutas med "Förlorad tablå"; en utsökt blandning av både etablerad koreografi och dans. Det är brilijant och inte menat att vara annat heller. Här får dansarnas personlighet och uttryck komma fram till sin spets. Och det är roligt. I en kommentar säger Christian Spuck om verket att:
– Jag försöker skapa en illusion av ”klassisk balett” med tyllkjolar och tåskor. Ibland faller 1700-talets linjer plötsligt isär.
Det vi får se är hur en ”tavla” förändras från sitt ursprung, leker, fantiserar och hamnar på plats igen.
”Degenerator” ter sig mer intressant på pappret än det är på scenen. Verket når inte ut utan hamnar i den introverta fällan. Det betyder inte att Gunnlaugur Egilsson är borträknad men för kvällen hamnar hans verk sist. Även den inledande ”Castrati” är halvt kall. Även om de manliga dansarna verkar trivas i sina roller och förste solisten Jens Rosén säger att det är hans favoritverk då scenen utnyttjas maximalt och den innehåller en hög energinivå erkänner denna recensent att andra verk under aftonen bjöd på mer exalterade känslosnurr.
Jag pratar om korografen Tim Rushton som i sin gestaltning av hur det är att "stå på gravens kant och blicka ner" kullkastar mina teorier om hur krita och sand på scen ska användas (min tidigare uppfattning har varit att dessa ”verktyg” tas till då man behöver utfyllnad av annat slag men inte har förstått det själv).
Det är enormt rörande och fantastiskt kreativt. Dansarna får arbeta på ett så personligt sätt att nerven gör sig påmind gång på gång. Det blir en vacker och känslomässigt sann historia som innehåller just den förtvivlan en människa i den oundvikliga situationen med sina medmänniskor känner. Inget är påklistrat, påtvingat, det bara är. Sant. Ett stort verk som lyfter hela aftonen.
Castrati - Sverigepremiär
Koreografi: Nacho Duato
Musik: Carl Jenkins / Vivaldi
Scenografi: Nacho Duato
Kostymer: Francis Montesinos
Ljusdesign: Brad Fields
Iscensättning: Hervé Palito och Thomas Klein
Organisation och produktion: Carlos Iturrioz-Mediart Prod.
Degenerator - Världspremiär
Koreografi: Gunnlaugur Egilsson
Musik: Marcus Fjellström "Degenerator"
Kostym: Behnaz Aram
Ljusdesign: Martin Säfström
Iscensättning: Gunnlaugur Egilsson
Kridt - Sverigepremiär
Koreografi: Tim Rushton
Musik: Peteris Vasks
Iscensättning: Tim Rushton
Koreografassistent: Luca Marazia
Scenografi: Tim Rushton
Kostym: Charlotte Östergaard
Ljus: Anders Poll
Förlorad tablå - Världspremiär
Koreografi: Christian Spuck
Dekor: Christian Spuck
Kostym: Emma Ryott
Ljusdesign: Reinhard Traub
Musik: Felix Mendelssohn - ur Symfoni nr 4 "Den italienska"
Ensemble
Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet
Dirigent: Benjamin Pope
I rollerna:
Castrati
Jens Rosén / Nikolaus Fotiadis / Andy Rietschel / Dragos Mihalcea / Oscar Salomonsson / Joakim Stephenson / Jan-Erik Wikström / Andrey Leonovitch / Oscar Salomonsson / Sachaias Grandin / Pascal Jansson / Hugo Therkelson / Aleksander Nikolaev
Degenerator
Katja Björner / Jeannette Diaz-Barboza / Sandra Gerdin / Ylva Helander / Irina Laurenova / Kristina Oom
Kridt
Anna Valev / Katja Björner / Jeannette Diaz-Barboza / Kristina Oom / Anders Nordström / Hugo Therkelson / Joakim Stephenson / Oscar Salomonsson / Jörgen Stövind / Pascal Jansson
Förlorad tablå
Marie Lindqvist / Jenny Nilson / Nicole Rhodes / Dragos Mihalcea / Andrey Leonovitch / Jan-Erik Wikström / Aleksander Nikolaev / Nadja Sellrup / Eunsun Jun / Elisa Fossati / Cecilia Canemyr / Shinobu Sakaguchi / Maria Hjelte / Desislava Stoeva / Sarah Fontaine / Jacqueline Coombs / Nathalie Perriraz / Jurgita Dronina / Minji Nam / Mayumi Yamaguchi / Magdalena Irigoyen / Laure Dougy / Jens Rosén / Olaf Kollmannsperger / Adrian Navarro / Serguei Endinian / AdiLiJiang Abudureheman / Andy Rietschel / Alexander Teutscher
Anita Norrblom
anita@slynglar.com
För mer information gå in på hemsidorna: www.kungligaoperan.se
www.dansenshus.se
www.modernadansteatern.se.